SKPs svar till Robert Mathiason och KP

Debatt och diskussion är livsluft för en levande rörelse, varför vi också uppskattar Mathiasons trevande hand. Vi måste dock först konstatera att den trevar i fel riktning. Vi betackar oss för personangrepp, misstänkliggöranden av kamrater och dylika tendenser. Detta hör inte hemma i en marxistisk debatt, vilket vi också hoppas att Mathiason förstår. Vi ber också om förståelse för att publiceringen och svaret dröjt något, partiet har trots allt haft sin 37e kongress, vilket upptagit mycket av vår tid!

Beträffande det verkliga innehållet i Mathiasons artikel finns det ett övergripande ideologiskt problem som vi vill lyfta, nämligen frågan om staten. Samtidigt vill vi också kommentera de dagsaktuella politiska ställningstaganden som Mathiason och KP gör och vad de har för innebörd samt göra ett inlägg om vår skilda syn vad gäller arbetarklassens intellektuella potential.

Staten i allmänhet uppstår i och med klassamhällets uppkomst och kan inte uppstå någon annanstans, eftersom det är ett verktyg för dämpandet av klassmotsättningarna. Det innebär inte att den står över klasserna och på ett neutralt sätt försöker förmå de stridande partierna att sluta fred, utan att den griper in i klasskampen på ett aktivt sätt, på förtryckarnas sida. Staten utövar repression, våld och förföljelse gentemot de undertryckta, till förmån för förtryckarna. Staten utgör inget abstrakt nätverk, såsom vissa reformister vill göra gällande utan den är förankrad i klassamhället. Detta är statens grundläggande funktion, oavsett om den är feodal, borgerlig eller socialistisk och därom torde det inte råda någon tvekan. Denna syn är dock inte den som KP och Mathiason ger uttryck för och i kritiken av deras syn vill vi försöka gå till grunden.

I studiehäftet Staten och demokratin, som inom KP används för studier och grundkurser, återfinner man partiets syn på staten. Häftet innehåller dels Engels och Marx syn på staten, en syn som grundar sig på en vetenskaplig analys, samt Anders Carlssons, tidigare ordförande i KP, egna tolkningar av klassikerna. Dessa tolkningar ger upphov till fler frågor än svar och är ett tydligt uttryck för KPs vacklande syn på staten. I häftet skriver Carlsson att även de undertryckta klasserna behöver ”någon form av rättsordning, till skydd mot godtycke och övervåld från överklassen.” Det är ett anmärkningsvärt påstående, som ställer den gängse definitionen av staten på huvudet. Från att ha varit ett instrument för den ena klassens undertryckande av den andra, har nu staten för KP blivit såväl ett instrument för en klassundertryckande av en annan som för den undertrycka klassens försvar, som om det skulle ligga i den kapitalistiska statens intresse att förse arbetarna med skydd mot sitt egna våld. Kort sagt, staten har blivit till för alla och är därmed inte längre till för någon: den svävar fritt över klasserna.

Vidare menar Carlsson att staten ”[u]nder korta perioder av särskilt hård klasskamp, då motstridiga klassintressen väger nästan jämnt, kan […] inta en mer självständig ställning, som en slags medlare mellan den stridande klasserna” och att detta då gör att ”staten inte enbart och mekaniskt är ett redskap för den härskande klassens intressen.” Som stöd för sin revision av marxismen hänvisar Carlsson till Engels, som enligt Carlsson ska ha ”nämnt den absoluta monarkin under 1600- och 1700-talen som ett exempel på en sådan stat.” Det stora problemet här är att Carlsson genomgående inte förstått Engels.

Det Engels menar är inte att klasskampen blir så hård att staten faktiskt blir självständig gentemot de kämpande klasserna, utan att den skenbart blir det. Engels menar inte att staten höjer sig över klasskampen och opartiskt försöker mildra konflikten mellan klasserna, utan att staten, på grund av klasskampens intensitet, tvingas till rollen som skenbar förmedlare. I Familjens, privategendomens och statens ursprung skriver Engels följande:

Undantagsvis förekommer emellertid perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare [vår fetstil] momentant erhåller en viss självständighet till de båda parterna. Så den absoluta monarkin på 16- och 1700-talen, som balanserar adel och borgerskap mot varandra; så bonapartismen under det första och i synnerhet under det andra franska kejsardömet, som spelade ut proletariatet mot bourgeoisin och bourgeoisin mot proletariatet.

I och med att staten blir en skenbar förmedlare bibehåller den hela tiden sin klasskaraktär; den absoluta monarkin har statsmakten i sina händer. Hade inte statsmakten varit fast förankrad inom adelsklassen, hade den borgerliga revolutionen varit överflödig och det hade varit möjligt för borgarna och kapitalisterna att helt enkelt överta den gamla staten.

Även i revolutionära situationer är staten fast förankrad i de härskande klassen, även om den skenbart kan inta andra positioner. När det gäller Sveriges historia, i synnerhet folkhemmets historia, blir detta tydligt. I sin korta exposé över detta ämne konstaterar Carlsson att ”klassamarbetet ger välfärdsstaten en relativ självständighet i förhållande till den härskande kapitalistklassen” och att staten (som Carlsson medger fortfarande är borgerlig) inom vissa ramar tillåts föra ”en politik som begränsar kapitalets makt och som gör det möjligt för arbetarklassen att flytta fram sina positioner, framförallt i socialt hänseende.” Dessa påståenden innehåller vissa problem. Staten rör sig inte på en skala där den faktiska självständigheten gentemot de kämpande klasserna är större eller mindre, utan på en skala där den skenbara självständigheten förändras. Den relativa självständigheten är skenbar, inte faktisk. Den politik som fördes under folkhemmet gynnade de svenska monopolkapitalisterna så otroligt mycket att det svenska finanskapitalet är bland det bäst sammanhållna i världen. Genom att skatteplanering och en tillåtande stat, kunde de svenska monopolen nästan helt undvika skatt, vilket då tillät dem att vältra över de sociala kostnaderna på arbetarklassen och de andra arbetande skikten. Genom att ge miljardkontrakt till Skanska kunde miljonprogrammen byggas. Genom förstatligandet av varvsindustrin kunde de krisande kapitalisterna delvis rädda sig undan total katastrof. Exakt denna situation, som existerat inte bara i Sverige, utan även i stora delar av Västeuropa, inklusive Grekland, kommenterar Greklands Kommunistiska Parti (KKE) såhär:

Livet har visat att kapitalismen, när behov har uppstått, kan sträva efter att en stor del av ett lands ekonomi ska vara statsstyrd. Så var, till exempel, den större delen av den grekiska ekonomin under 70- och 80-talet i statens händer, vilket inte på något sätt ändrade den borgerliga statens karaktär[vår kursivering]. Självfallet är det inte heller så att en politik som syftar till ett gradvis förstatligande av privata företag, något som vanligtvis betyder att kapitalisterna helt enkelt lämpar över sina skulder på staten, kan förändra statens karaktär. Så länge som makten finns i borgarklassens händer kommer staten (med svagare eller starkare statlig sektor) att vara borgerlig och genom det statliga ägandet kommer den härskande klassen att agera ’kollektiv kapitalist’.

Staten vilar alltså tryggt i borgarnas händer och fortsätter att vara ett verktyg i undertryckandet av arbetarklassen. På grund av sin felaktiga förståelse av staten riktar Robert Mathiasson och KP sina krav till den borgerliga staten och hoppas att den ska ”sätta ett stopp för den överklasspolitik som tillåter vapen och knark att flöda in i landet” och för ”företagens arbetskraftsimport och kapitalets möjligheter att spela ut arbetare i olika länder mot varandra.” Detta kommer aldrig den borgerliga staten att göra, just eftersom det är en borgerlig stat, som inte ibland är till för de undertryckta och ibland för de undertryckande. Det är upp till den svenska arbetarklassen, under ledning av kommunisterna, att organisera kampen mot drogerna, vapnena, arbetskraftsimporten och kapitalets möjligheter att spela ut arbetare mot varandra. Detta är inte upp till den borgerliga staten och de krav som Mathiason förespråkar är inte kommunistiska krav, det är opportunistiska och reformistiska krav som grundar sig i en vacklande förståelse av statens natur. Man har missat att staten alltid har en tydlig klasskaraktär. Likaledes har man missat att även idéerna har klasskaraktär. Det betyder givetvis inte att det inte går att avtvinga staten eftergifter genom revolutionärt hot, men det är viktigt att komma ihåg att staten då bara skenbart lämnar sin roll som undertryckare.

En intressant fråga är om Carlsson felciterat Engels av misstag eller för att söka auktoritet bakom sin ’upptäckt’ av en stat som delvis står utanför klasskampen. En annan relevant fråga i sammanhanget är om KP:s närmande till den reformistiska idétraditionen föregått eller föregåtts av Carlssons text. Är det Carlssons egna misstolkningar av marxismen som med tiden spritt sig och blivit allenarådande inom KP eller är det så att Carlsson i efterhand trixat med Marx och Engels för att anpassa dem till en reformistisk inriktning som inträtt i partiet redan tidigare? Vi lämnar dessa frågor att besvaras av någon med större insyn och fortsätter med att konstatera att KP:s okonventionella syn på staten i sin tur återspeglas i partiets förda politik.

I sin ledare Terrorn i Stockholm är en väckarklocka (Proletären 11/4) skriver Mathiason att det för terroristen som körde in lastbilen i Åhléns ”fanns ett utvisningsbeslut” vilket borde lett till att han ”borde ha förpassats ut ur landet.” Notera att detta utvisningsbeslut togs minst två år innan själva terrordådet. Mathiason fortsätter med att konstatera att ”[o]m en liten del av dessa miljarder som idag läggs på att jaga arbetare istället lades på att jaga terrorister och se till att hitta de människor som inte ska vara i Sverige, så skulle terrordådet i Stockholm ha undvikits.” Dessa uttalanden är ytterst problematiska, av flera anledningar.

Först och främst är det en opportunistisk och populistisk paroll. Problemen som finns idag i Sverige beror inte på asylmottagningen, den beror inte på att de som söker asyl sparkas ut för långsamt och det beror inte på att för många asylsökande smiter genom gränsskyddet. Att resa sådana paroller i en värld av allt skarpare imperialistiska motsättningar, i ett rådande nationalchauvinistiskt samhällsklimat, tillsammans med socialdemokrater, moderater och sverigedemokrater är så långt från de revolutionära krav som en gång slutgiltigt definierade kommunisterna visavi socialdemokraterna att vi knappt längre kan tala om KP som ett kommunistiskt parti.

För det andra bygger Mathiason sin argumentation på tanken att de beslut som Migrationsverket tar i fråga om asyl är korrekta. De som Migrationsverket har bedömts ha asylskäl har detta och de som inte fått asyl ska heller inte vara kvar i landet. Detta accepterar man utan problem och man stämmer in i kören som vill ”hitta de människor som inte ska vara i Sverige.” Antingen ignorerar man det faktum att Migrationsverkets rätt och fel är en reflektion på egendomsförhållandena, eller så har man inte förstått det. De riktlinjer som Migrationsverket arbetar efter är utformade efter de behov som borgarna har, inte efter de behov som de asylsökande människorna har. De som nekas asyl nekas asyl därför att den borgerliga rätten bedömt dem såsom överflödiga i Sverige. Att som kommunist skriva under på en sådan argumentation är beklämmande. Vi tar oss därför friheten att påminna KP om vad Marx skrev i Den tyska ideologin:

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar.

För det tredje misstänkliggör manalla papperslösa, eftersom man rimligtvis inte kunnat veta att 39-åringen var terrorist vid beslutet om asyl. Det enda rimliga är då att utvisa alla papperslösa, eftersom alla papperslösa är potentiella terrorister. Sist, men inte minst, är det viktigt att påpeka att även de papperslösa är arbetare. Att hetsa mot de papperslösa och misstänkliggöra dem är att hetsa en del av arbetarklassen mot en annan, vilket för varje kommunist borde vara brottsligt.

I en ledare med namnet Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna? (Proletären 7/6) fortsätter man med de opportunistiska och populistiska parollerna. I ledaren framgår att det”är på oss [arbetarklassen] det faller att ta ansvar för landets framtid.” Man bortser ifrån att nationen inte är en enhet, att den under kapitalismen inte är klasslös. I varje nation har en klass makten och en annan klass är undertryckt. Det gäller för arbetarklassen att ta makten i nationen, inte att ta ansvar för den i dess nuvarande skick. Att göra just detta innebär att ta ansvar för den svenska imperialismen, för Sverige är en imperialistisk nation, och att ta ansvar för inte bara utsugningen av den svenska arbetarklassen utan även av andra länders arbetare.

Lenin ondgör sig över denna sorts nationalism i artikeln Nationell kultur från 1919, där han kritiserar de ”som i den nationella frågan räcker feodalherrarna och polismakten handen” och ”uppträder […] förrädiskt, hycklande och dumdrygt.”

Så länge kapitalismen regerar inom en nation är Lenin också orubblig vad gäller inställningen till den borgerliga staten:

Den som vill tjäna proletariatet måste försöka ena alla nationers arbetare och orubbligt bekämpa den borgerliga nationalismen, både den ”egna” och andras. Den som försvarar parollen om nationell kultur hör hemma bland de nationalistiska småborgarna och inte bland marxisterna.

Sist, men inte minst, vill vi kommentera Mathiasons underskattning av arbetares och vanligt folks intellekt i relation till de han kallar ”akademiker”. När Mathiasson uttalar misstro mot att arbetare ska kunna förstå Marx och Lenin, är det tyvärr inte bara ett uttryck för mindervärdeskomplex och förakt för arbetarklassen. Han gör även kommunisterna en stor otjänst genom att så agg och fientlighet mot vetenskap och bildning. Det kommer alltid vara kommunisters plikt och skyldighet att sträva mot allomfattande bildning, att ständigt förstärka sin medvetenhet och utgöra goda föredömen för arbetarklassen på arbetsplatserna, i kvarteren och i skolan. Arbetarklassen är fullt förmögen att ta sig an allt vad den känner sig motiverad till att göra. Som kommunistiskt parti faller det på vår lott att motivera arbetare till vetenskaplig och kulturell utveckling och inte att avskräcka dem genom nedlåtenhet och förakt av det slag KP:s ordförande bidrar till.  Med den syn på bildning som Mathiasson har, förvånar det oss inte att hyllningar till poliskåren, allsköns konspirationsteorier och misstänkliggörande av flyktingar givits utrymme, till och med iKP:s partistyrelse.

Mathiasson antyder att arbetarklassens intellekt inte räcker till för att det ska förstå sig som en klass för sig. Vi är tvärtemot övertygade om att arbetarklassen inte bara är fullt kapabel att förstå sig själv som en klass för sig, utan även att ta till sig vårt socialistiska budskap och att ställa sig bakom en kommunistisk politik. Denna nedlåtande övertygelse om arbetarklassens oförmåga att ta till sig kommunistisk klasspolitik, översatts hos KP till opportunistisk strategi och taktik.

Ett kommunistiskt parti kan inte ha taktiken att i möjligaste mån dupera valmanskåren; att försöka lura folk att i val rösta på KP istället för SD genom att ta efter populistiska paroller. Partiet är inte ett bihang som följer strömningarna i samhället och vänder kappan efter vinden. Det anpassar inte sin ideologi till samhällsklimatet, suger inte på fingret och håller det uppe i luften för att se vad som ska tyckas i fråga efter fråga. KP:s tilltro till att en taktik av ryggradslöshet ska föra partiet närmare arbetarklassen saknar grund. När KP:s paroller stämmer överens med de krav som den minst medvetna delen av arbetarklassen ställer, ofta tillsammans med borgerliga företrädare i riksdagen, betyder det ingalunda att arbetarklassen har närmat sig partiet. Det betyder bara att partiet närmat sig den omedvetna delen av arbetarklassen. Den omedvetna arbetaren kan själva aldrig utforma en klasspolitik, utan klassmedvetandet och klassinriktningen på politiken kan och måste komma från det kommunistiska partiet.

Ett kommunistiskt parti ska agera som förtrupp för arbetarklassen på alla plan och kunna verka i socialistisk riktning under skiftande förhållanden. Partiets uppgift är att leda arbetarklassen till att bryta med det gamla ruttna system som i allt brutalare takt suger ut oss. Mathiasson har tyvärr misstolkat leninismens grunder när han tvärtom verkar tro att det är arbetarklassens uppgift att utforma det kommunistiska partiets politik. Resultatet blir tyvärr att den politik som KP företräder inte är grundad i en klassorienterad analys av samhället och kapitalismen utan ett uttryck för tillfälliga opinionssvängningar hos en omedveten arbetarklass.

Vi vill som avslutning rikta oss direkt till KP och dess medlemmar. Det är förvisso upp till er om ni vill fortsätta avsäga er tanken på ett avantgarde och göra er till ett bihang till en omedveten arbetarklass. Det är dock ingen framkomlig väg för ett kommunistiskt parti och har otaliga gånger lett till att partierna avradikaliserats och gjorts till systemtrogna partier. Vi uppmanar er därför att ta lärdom av historien, analysera kommunisternas och de kämpande folkens erfarenheter och göra upp med opportunismen i ert parti.

Sveriges Kommunistiska Parti är helt på det klara med att vår nation inte behöver mer socialdemokrati, utan mer kommunistisk politik. Vi söker därför upprätta samhälleliga klassorienterade allianser för att tillsammans med arbetarklassen, oavsett ursprung eller flyktingstatus, driva såväl dagsaktuella- som mer generella frågor i socialistisk riktning. Vi hyser inga från arbetarklassen skilda intressen och vi kommer att fortsätta vår kamp för en bättre morgondag genom att utveckla och stärka banden mellan oss och det arbetande folket i Sverige samt genom orubblighet, bildning, aktion och disciplin åstadkomma ett allsidigt uppbyggande av Sveriges Kommunistiska Parti för upprättandet av en socialistisk stat i Sverige.

Andreas Sörensen
Partiordförande
Aris Patris
Ersättare i partistyrelsen

Dela:

2 Comments

  1. Pingback: Svar till SKP-Uppsalas anklagelser mot Kommunistiska Partiet | RiktpunKt.nu

  2. Ketil Ervik

    2017-06-24 at 21:00

    Har inga problem med att stå bakom detta svar.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *