Kvinnans underordning och befrielse

Marx-Engels-Forum i Berlin.

LEDARE (10/2017). Nästa år, 2018, kommer det att vara 200 år sedan Karl Marx, en av de absolut viktigaste personligheterna för vår moderna tidsålder, föddes. Detta kommer partiet att uppmärksamma när vi väl kommer dit. Innan dess vill vi dock rikta strålkastarna mot hans ibland undanskymde kamrat, Friedrich Engels, och framför allt mot hans banbrytande analys av kvinnans underordning. Denna fråga analyserade han främst i sitt verk Familjens, privategendomens och statens ursprung.

När Familjens, privategendomens och statens ursprung publicerades hade Marx varit död i ungefär ett år och när den kom ut 1884 så byggde Engels delvis sitt arbete på de anteckningar som Marx hade lämnat efter sig. Boken kan på så sätt alltså sägas vara ett samarbete mellan de båda.

Boken bygger till stora delar på den forskning som den amerikanske antropologen Lewis Morgan genomförde när han levde bland de irokesiska indianerna i USA. Genom sin forskning närmade sig Morgan den historiska materialismen på eget bevåg och lyckades dra slutsatser som också influerade både Engels och Marx. Även om vissa aspekter av hans forskning, såsom indelningen av människans historia i tre stadier: vildhet, barbari och civilisation, inte längre accepteras, framstår det som irrelevant jämfört med hans analys av familjens utveckling. Enligt Engels hade Morgan ”i de nordamerikanska indianernas släktsammanslutningar funnit den nyckel, som hjälpt oss att lösa den äldsta grekiska, romerska och tyska historiens viktigaste och hittills olösliga gåtor.”

Genom sina efterforskningar hos irokeserna i Nordamerika, som under 1800-talet befann sig på ett annat utvecklingsstadium än den industrialiserade världen, öppnades förståelsen upp för hur även de grekiska, romerska och tyska samhällena måste ha sett ut innan man började beskriva samhället med skriftliga källor.

I och med Engels tillägg och utfyllnader träder alltså en bild fram av en ursprunglig familj, där könsumgänget var relativt obegränsat. Det enda sexuella tabut var det över generationerna. Engels skriver att i ”denna familjeform är alltså blott förfäder och efterkommande, föräldrar och barn uteslutna från de rättigheter och plikter, (som vi skulle säga) som äktenskapet dem emellan skulle innebära.” Denna familjetyp existerar parallellt med den så kallade urkommunismen, där knappt någon privat egendom existerade och familjelivet i hög utsträckning var kollektivt. Det tog sig bland annat uttryck i att barnen uppfostrades av hela kollektivt, inte bara av de köttsliga föräldrarna. Den praktiska konsekvensen av detta är central: det går inte att spåra släktskap på annat sätt än genom modern.

Detta gav kvinnan en framskjuten position och eftersom det inte fanns någon privat egendom eller arv att kontrollera, fanns det heller ingen anledning för mannen att försöka kontrollera kvinnan. Den arbetsdelning som uppstod mellan mannen och kvinnan, där kvinnans domän var i hemmet och mannens utanför hemmet ledde inte heller till att kvinnans arbete undervärderades.

Så här organiserades de urkommunistiska samhällena, med mindre variationer runt om i världen. Först i och med att den privata egendomen introducerades skulle detta komma att förändras.

Eftersom mannens domän redan från början var utanför hemmet, blev det naturligt att när produktivkrafterna, alltså verktygen och kunnandet om desamma, utvecklades, blev det mannens ansvar att ta hand om det. När man började domesticera djur och boskap, blev detta också mannens domän. Först nu blev det intressant även för mannen att börja kontrollera släktskapet, eftersom man var tvungen hålla koll på egendomen, så att den kunde gå i arv. Nu hade alltså utvecklingen av produktivkrafterna, av den ekonomiska basen, lett till att en förändring av överbyggnaden var nödvändig: fler sexuella tabun utvecklas, äktenskapet blir mer kontrollerat och strikt, så att mannen kan hålla reda på vem som är hans barn. Eftersom det inte finns något naturligt sätt för mannen att göra detta, måste han kontrollera kvinnan, så att ingen annan har sex med henne. Endast på detta sätt kan han vara säker på att barnen är hans. Engels skriver att

[m]odersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen.

Här har vi alltså familjens historia, naturligtvis väldigt förenklat. I och med privategendomens uppkomst förslavas och degraderas kvinnan. Det ledde Engels till att hävda att ”[i]nom familjen är [mannen] borgaren, kvinnan representerar proletariatet.”

Den äktenskapsform vi har idag är alltså ingenting som existerat för alltid, eller som kommer att existera för alltid. Som en del av överbyggnaden är den föränderlig och utvecklas tillsammans med den ekonomiska basen.

I och med kapitalismens intåg förändrades givetvis åter äktenskapsformen och blev än mer monogam, än mer kontrollerande; ju mer egendom det finns att kontrollera, desto viktigare var det kontrollerande äktenskapet. Det monogama äktenskapet, påpekar Engels, var dock inte strikt monogamt. Det var bara monogamt för kvinnan, eftersom det var henne man var tvungen att kontrollera, för mannen var det aldrig lika noga.

Kvinnans underordning kan alltså spåras till privategendomens uppkomst; när det blev intressant att hålla koll på arvet, förlorade också kvinnan den position hon haft. Det blev hennes historiska nederlag.

Om kvinnans underordning beror på privategendomens uppkomst, kan vi dra ett antal slutsatser som hjälper oss orientera oss i vår dagliga politik.

Vi kan se att det inte finns en könsmaktsordning som är separat från klassamhället. Privategendomen är upphovet till kvinnans underordning och måste avskaffas för att kvinnan ska kunna befrias. Eftersom kampen mot privategendomen inte enbart är en kvinnornas kamp, kan vi också se att kvinnans befrielse måste inordnas i ett större perspektiv och i en större kamp: kampen för socialismen. Vi kan se att endast den kollektiva egendomen och det gemensamma ägandet av resurserna kan säkra kvinnans befrielse och återge henne en framskjuten position.

Därför kan ingen kvinnokamp existera utan klasskamp och kamp för socialism, men klasskampen och kampen för socialismen kan heller inte existera utan en kamp för kvinnans frigörelse!

Dela:

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *