Inför valet – ett samtal med SKP:s ordförande Andreas Sörensen

En positiv Andreas Sörensen ser fram mot intensiva veckor i valkampanjen!

Det är en varm augustikväll när jag träffar Andreas för att prata om SKP:s valkampanj, vad han tycker är det viktigaste med vårt valdeltagande och vilka intryck han fått. På gräsmattan utanför lägenheten övar en drakflygare på att hålla alla linor i ordning när seglet fylls av vind. Han studsar omkring, men lyfter förstås inte från plan mark, och plötsligt blir det oreda med allt och det färgskimrande seglet faller ihop. – Oj, det där får inte hända i luften, säger Andreas när vi står i fönstret och kollar. Det är lite som med politiken, faktiskt, om man trasslar ihop de olika trådarna så faller det hela platt….

Jag börjar med att fråga Andreas hur han har upplevt den respons han fått hittills under SKP:s valkampanj.

”Jag tycker de negativa fördomarna mot kommunister och vad vi står för har blivit färre,” säger han. ”Det finns en större öppenhet hos de människor jag mött. De frågor som är viktiga för de arbetande människorna är främst välfärdsfrågorna, att det ska finnas en bra och fungerande sjukvård, att skolan ska ge våra barn en bra grund att stå på och en gedigen utbildning, att det ska finnas bostäder för alla där man har råd att bo. Det beror såklart på vem man är vad man upplever som allra viktigast, själv tycker jag exempelvis att kampen mot de hotande inskränkningarna i strejkrätten är en jätteviktig fråga. Och miljön förstås, för om vi inte tar hand om vår planet så spelar inget annat någon roll. Men folk börjar inse att SKP står för allt det här och mycket mer – och att vi alltid gör det, att det inte bara är valfläsk för att vinna röster. Fler människor verkar inse att kapitalismen är roten till att välfärden monteras ner, och att vi måste bygga ett helt annat samhälle.”

Betyder det att folk ställer sig bakom SKP och känner sig bekväma med tanken på en revolution då, undrar jag lite provocerande. Nej, det gör de nog inte än, menar Andreas och skrattar åt frågan. Han säger att han märker att människor börjar se ett sammanhang, men att de flesta fortfarande är ganska aningslösa om vad som krävs för att förändra verkligheten. Innan det händer finns det mycket SKP måste åstadkomma:

”Vi måste bygga upp ett disciplinerat parti med närvaro i samhället. Vi måste kämpa på arbetsplatserna och ta makten i fackföreningarna, och vi måste visa med tydlighet vilket motstånd man kan komma att möta från staten och polisen. Människor måste bli av med sina illusioner – och fler och fler blir ju det förstås. De ungdomar som utsatts för att plockas in av polisen i förorten Gottsunda här i Uppsala, spöats upp och lämnats utan skor ute på landet har säkert inga illusioner kvar. Men majoriteten tror fortfarande gott om staten och dess våldsapparat, och vi måste bli bättre på och vara orädda med att visa upp sanningen.”

Och då blir förstås frågan hur vi når ut till människor som inte känner att politik betyder något för dem, att det inte gör någon skillnad vad de tycker och vad de röstar på. De här människorna som slits ner i samhället, som känner att något är fel, men som inte ser någon utväg – jag tänker mig en butiksanställd, en undersköterska eller en vanlig arbetare som sliter med att få pengarna att räcka och ta hand om familjen – hur ska man göra socialismen attraktiv för den människan?

”Det är inte så lätt”, svarar Andreas. ”Men jag tror att om man kan visa att kapitalismen inte är av naturen given, att den har ett slut precis som andra samhällsformer har haft ett slut och försvunnit, så är det ett viktigt steg att ta.”

Det låter som ett väldigt abstrakt svar att leverera till en trött arbetande människa utan hopp, säger jag, och Andreas förklarar sig närmare. ”Man kan inte säga precis såhär, komma med den abstrakta sammanfattningen och förvänta sig att det ska falla i god jord. Vad det handlar om är att få en person att ställa sig några svåra frågor: Är det här allting? Är det här meningen med mitt liv, att arbeta och att konsumera? Jag är väl mer än bara en del av ett kretslopp av arbete, prylar och ting? Bara att ställa de här frågorna betyder ju att man ser möjligheten av ett samhälle där hela människan kan leva och utvecklas med kunskap och kreativitet, att man ifrågasätter själva grunden för den föraktfulla människosynen i det kapitalistiska samhället.”

Ja, tänker jag. Det här ifrågasättandet är vad som behövs, och många ifrågasätter ju redan delar av sin verklighet. Människor blir veganer och miljöaktivister, de försvarar hbtq-personers rättigheter eller engagerar sig i en viss politisk fråga, som jämställdhet. Jag frågar hur Andreas ser på sådant som man brukar kalla för ”identitetspolitik” i vänsterkretsar.

”De här människorna har ju fått en grundläggande insikt om något missförhållande”, svarar han. ”Man kanske är vegan för att protestera mot en hemsk djurhållning eller för att man oroar sig för allt det metan enorma boskapshjordar släpper ut. Men man måste lyfta blicken lite, och inte låta en enskild fråga överskugga allt. Det kanske är synd om djuren och det ska man förstås protestera mot, men hur ser det egentligen ut med slakteriarbetarnas arbetsvillkor och livssituation? De här frågorna som många människor är engagerade i och tänker på ryms inom socialismen, och de sätts in i ett sammanhang där. Vi måste visa på det sammanhanget och ge aktivister en möjlighet att bli del av något större.”

Vårt samtal har spänt över mycket, och drakflygaren utanför fönstret har gått hem. Men vi måste ju också prata om hur valet kommer att gå… och exempelvis om vad man ska säga till människor som vill rösta på V eller socialdemokraterna för att förhindra att SD kommer till makten.

”Det finns ingen större anledning att skilja ut SD från de andra parlamentariska partierna”, hävdar Andreas. ”Sossarna har redan genomfört deras flyktingpolitik, och deras ekonomiska politik går ju knappt att skilja från moderaternas. Andra partier använder dem som en sorts frisedel – de är ju inte som SD, säger de och därmed är de bra, rumsrena och pålitliga. De vill få människor att skifta sitt fokus från systemkritik till SD-kritik, helt enkelt. Men SKP vill bekämpa hela systemet och inte bara SD och just deras variant av kapitalismen! En revolutionärs plikt är inte att vela omkring och välja det som verkar vara det minst onda för tillfället, det är att göra revolution.”

När det gäller valresultatet tänker sig Andreas att det nog kan bli Moderaterna, SD och KD som bildar regering, eller möjligen Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern. V kommer att fortsätta sin väg som vänsteralibi för sossarna och FI kommer inte in i riksdagen. ”Och nej, SKP kommer inte heller in i riksdagen”, säger Andreas och ler. ”Dit är det väldigt långt kvar. Men om vi en dag kommer in, då ska vi använda riksdagen som en plattform för att föra ut vår revolutionära politik. Och vi har inga illusioner om att riksdagen står för demokrati och att vi på den vägen ska kunna förändra samhället. Vi ska bygga våra fronter, kämpa vidare i fackföreningar och andra organisationer där vi är verksamma. Vi ska aldrig bli ett vänsteralibi och vi kommer aldrig att stöda förslag som inte ligger i det arbetande folkets intresse”.

Och så vill jag till sist avsluta med en helt personlig fråga – vad har vår partiordförande som individ och person lärt sig och upplevt i valkampanjen hittills? ”Jo,” svarar han, ”det har varit väldigt intressant, spännande och roligt hittills. Jag har formulerat nya tankar och lärt mig mer i mötet med nya människor, så jag tycker det har varit givande för min personliga utveckling också. Det har varit en massa jobb förstås, men det vägs ju upp av alla nya erfarenheter jag gjort. Vi har några intensiva veckor framför oss nu, och jag är säker på att det fortsätter lika positivt som det varit hittills!”

Marina Weilguni
Artikel från Riktpunkt 6/2018

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.