Förra veckan stängdes ett flyktingboende i Långshyttan i Dalarna. De människor som bott där, ofta i flera år, transporterades med mycket kort varsel till bland annat ett flyktingboende i Boden. Familjerna och deras barn förlorar därmed all social anknytning som skapats under de gångna åren – skola, barnomsorg, vårdkontakter och inte minst vänner och sociala nätverk raseras.
Oro inför trångboddhet och delade hygienutrymmen på den nya förläggningen bemöttes med ilska och oförståelse av Migrationsverkets personal, samtidigt som man svarade med förakt på böner om lite mer tid så att barnen skulle hinna äta före den långa resan. Enligt våra källor hotade Migrationsverkets hantlangare med polis och att familjernas barn skulle omhändertas om man inte omedelbart lydde order och gjorde sig klar för avfärd inom två timmar. Information om denna och liknande händelser finns knappt i officiella nyhetsmedia, den som vill veta mer är ofta hänvisad till inlägg på sociala media eller privata kontaktar eller till hjälpföreningar som Stöttepelaren – ett tecken så gott som något på hur dessa människor marginaliseras och stöts bort.
Den fullständigt avskyvärda behandlingen av människor på flykt och i en nödsituation handlar naturligtvis om regeringens alltmer restriktiva och rasistiska flyktingpolitik, om profitörer som stänger flyktingboenden om kommunerna inte kan betala tillräckligt och om ett samhälle där fattiga och behövande alltmera lämnas åt sig själva eller åt solidariska medmänniskors privata hjälp. I Långshyttan och på flera andra ställen finns exempelvis människor, ofta familjer, som rent praktiskt inte kan avvisas till exploderande krigshärdar som Palestina. De har ett avvisningsbeslut hängande över sig, men de måste stanna och de får inte ett öre i hjälp för sin egen och sina barns överlevnad – om inte civilsamhället griper in. Men det handlar också om den arbetsplatskultur som Migrationsverkets anställda skolas in i, mednedlåtenhet, godtycke och möjlighet att låta sina egna frustrationer drabba de mest utsatta. Att arbeta på Migrationsverket måste idag ses som ett av de mest föraktliga sätten att skaffa sig ett levebröd – ungefär som att ta värvning i kapitalets våldsapparat.
Marina Weilguni
