Kuba – människans hopp om en ny värld

KRÖNIKA I flera dagar har vi nu fått rapporter om demonstrationer och protester på Kuba – det senaste i raden är att internet stängts ned och att kubaner i Florida har svårt att få kontakt med sina familjer. Ja, vilken oerhörd tragedi att det internet som sprutar organiserat hat över Kuba har slocknat, vilken fasa att de rika exilkubanerna nu inte kan ge input till sina familjer som är kvar i vad vi förväntas tro är ett diktatoriskt helvete.

I svenska borgerliga mainstream-media är man mer dämpad, men den tendentiösa undertonen saknas inte och valet av vad man rapporterar är snedvridet: Floridakubaner intervjuas och vi får veta att Kuba är ett av de sista kommunistländerna i världen, och att vi nu kan förvänta oss att det kommunistiska eländet tar slut även där. Och kanske är det så, för inget land och inget folk har en obegränsad motståndskraft. Kuba har genom USA utsatts för en strypande blockad som hindrat ekonomin från att utvecklas, och som gjort att det rått brist på livsnödvändigheter – nu senast injektionskanyler för att kunna vaccinera människor mot Covid 19. Denna brist kommenteras ständigt i en flod av aggressiv ”nyhetsförmedling” och en störtsjö av propagandakrigföring på sociala medier. Till det kommer exilkubanska utlåtanden från Florida, där de som gjorts urarva av det nya socialistiska samhället sitter och slickar sina sår. Är det så underligt att den sista vågen av umbäranden – när turisterna uteblir på grund av pandemin och jobben inom turistnäringen krymper ihop och försvinner – leder till protester? Är det så underligt att ansvaret inte läggs på den US-amerikanska blockaden utan på landets regering, som naturligtvis varken kan trolla fram pengar eller snabba lösningar?

Jovisst, naturligtvis finns också ett ansvar hos det kubanska kommunistpartiet och ledningen. Men räkenskap ska utkrävas från vänster, från arbetarklassen: för det finns tendenser på Kuba att öka det kapitalistiska inflytandet i ekonomin, det öppnas upp nya sektorer för fri företagsamhet, utländskt kapital tillåts investera. Och samtidigt är det ju uppenbart att människorna inte har förmåtts att förstå hur det kan ha blivit såhär – den socialistiska diskussionen och medvetandegörandet måste ju på något plan ha fallerat, när folk ger sig ut på gatorna för att protestera mot den rådande ordningen. Även om de är vilseledda. Även om de är betydligt färre än vad som trumpetas ut i borgerliga media.

Men det vi upplever nu är kapitalismen ohämmade hysteri, och inte en vänsterkritik. Just nu skriker Kubas bödlar högst av alla om bristen på demokrati och om fattigdomen. Demokrati som för dem bara betyder en lydig gåsmarsch till valurnorna och röster på tillrättalagda alternativ, en vrångbild och en löjlig förvanskning av ordets innebörd – för den vrålande kapitalismen betyder det ALDRIG ekonomisk demokrati, det betyder ALDRIG den vanliga människans makt över livet och samhället och utformningen av hennes arbete och fritid, det betyder ALDRIG möjlighet för den arbetande befolkningen att utforska och skapa, att utveckla vad det är att vara människa. Och den sortens demokrati har faktiskt verkligen funnits och betytt något på Kuba.

Nu skriker bödlarna också om fattigdomen, den som de själva orsakat genom sin inhumana blockad. Ja, Kuba är fattigt och har kämpat länge under denna fattigdom. Och ändå har man varit rik nog att erbjuda hjälp till länder som drabbats hårt av pandemin. Man har varit rik nog att erbjuda hjälp vid andra stora katastrofer, som orkanen Katrina som drabbade New Orleans. Man har varit rik nog att utveckla ett jordbruk som inte skadar miljön och som förser ett helt land med mat. Man har varit rik nog att erbjuda utbildning och sjukvård till hela sin befolkning.

Attackerna har ett enda syfte och det är inte en fördjupad demokrati. Det är att Kuba ska bli en latinamerikansk bananrepublik som så många andra och att det ska bli ett slut på ett exempel som kan uppmana världens arbetande befolkning att ta ledningen och makten, som kan utmana vår tids härskare och visa en väg för att lösa mänsklighetens allra största problem, den hotande miljökatastrofen. Det ska bli en ände på att människor inspireras av ett annat sätt att leva, en verklighet som inte dikteras av kapitalismens dödliga hunger efter profit.

Men Kuba har satt ett exempel som aldrig kan tystas. Fidel Castro sa en gång att det är möjligt att revolutionen krossas, att Kubas socialism slås i bitar. Men han sa också att det man en gång skapade aldrig kan förgöras, det kommer för alltid att lysa genom historien och visa vägen framåt för mänskligheten.

Och så länge vi kan, så länge vi har röster att ropa med och nävar att knyta, låt oss försvara Kuba mot kapitalets smutskastning, mot hetspropaganda och hat. Låt oss försvara det levande exemplet – för att vi behöver hoppet om en sant mänsklig framtid, vi behöver Kubas drömmar och visioner, uthålligheten och kampviljan!

2 tankar på “Kuba – människans hopp om en ny värld

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.