KULTUR Tre städer som kanske mer än några andra spelade en avgörande roll i ett av mänsklighetens viktigaste skeden. Med den ryska revolutionen som fond rör sig Kemal Okuyan, mångårig generalsekreterare i Turkiets Kommunistiska Parti (TKP) mellan dessa städer. På resan lyfter han aspekter av arbetarklassens revolutionära historia som är lika viktiga som någonsin att undersöka närmare.
Resan har många syften. Ett av de viktigaste är att spåra faktorerna bakom de uteblivna revolutionerna: varför var det bara i Ryssland som revolutionen framgångsrikt kunde genomföras? I sitt sökande vänder han på stenar och hittar nya perspektiv. Det ger boken en vitalitet som är välkommen i en rörelse som alltför ofta fastnat i sitt sätt att se på världen.
…och vi måste vara modiga när vi gör detta. Det finns ingen anledning för kommunister att dra sig undan sanningar. Våra misstag och brister är en oskiljaktig del i vår ärorika historia. De skulle bli vapen i händerna på våra fiender om vi var rädda för dem och tro att vi kan [radera] dem från historien.
Med dessa ord inleder Okuyan sin bok och han avviker inte från detta. Och man måste ge honom rätt. Våra misstag är just våra misstag; de är inte våra fienders misstag. Detta är värt att alltid ha i minnet och med dessa ord inleder vi även vår resa.
Det revolutionära Berlin
1918. I Berlin håller kriget på att ta slut och arbetarklassen kokar. Den tyska arbetarrörelsen är en av de mest välorganiserade i världen men har befunnit sig i ett politiskt kaos sedan de socialdemokratiska ledarna svek 1914 och ställde sig bakom kriget. Sedan dess har dock den politiska kartan klarnat och från och med 1918 ska den komma att klarna ytterligare. Det ska dock krävas bittra erfarenheter.
I slutet av 1918 tågar hundratusentals arbetare med röda fanor i Berlin. De firar kejsarens fall och införandet av republiken: tiden är kommen inte bara för den borgerliga republiken, utan för arbetarnas sociala republik. Ingenting annat än socialismen står på dagordningen. Miljoner proletära och proletariserade soldater i armén slöt sig samman med de allt större massorna av arbetare och den revolutionära situationen var ett faktum. Den härskande klassen kunde inte fortsätta som förut och de behärskade vägrade gå tillbaka till den gamla ordningen.
Det stora problemet stavades socialdemokrati. En majoritet av arbetarna var fortfarande knutna till det socialdemokratiska partiet, låt vara att de i praktiken var lika revolutionära som de arbetare som brutit illusionerna. Anledningen till detta var avsaknaden av ett kommunistiskt parti. En förenkling? Kanske. Efterklokhet? Jo, sånt är alltid enkelt. Ett avgörande misstag? Ja.
I Ryssland hade ett kommunistiskt parti – låt vara att det skulle dröja lång tid innan det kallade sig kommunistiskt – utkristalliserat sig redan 1903. Den ideologiska och politiska kampen mot mensjevikerna hade i mycket högre utsträckning brutit loss arbetarna och bönderna från reformismen. När det första världskriget gick in på sitt tredje år hade bolsjevikerna redan lyckats riva upp tillräckligt mycket av den slöja reformismen lagt över verkligheten för att den inte skulle kunna binda tillräckligt många till sig. Revolutionen kunde inte hållas tillbaka, den kunde inte manövreras bort. Så skedde aldrig i Tyskland.
Det som istället hände där var att motsättningarna inom arbetarrörelsen ställdes på sin spets: behovet av ett kommunistiskt parti blev pressande. Vägen dit vad dock knappast enkel. Avsaknaden av ett revolutionärt och bolsjevikiskt ledarskap försenade processen. Bolsjevikerna hade före revolutionen i femton år kämpat som ett mer eller mindre separat parti; men det tyska partiet grundades under revolutionen.
Okuyan beskriver den tvekan som rådde: hur Karl Liebknecht, som trots ett enormt mod och stor kapacitet agerade på eget bevåg utan ett kollektiv bakom sig; hur Clara Zetkin var orolig inför att lämna det vänstersocialistiska USPD – det oavhängiga socialdemokratiska partiet – och hur Rosa Luxemburg försökte dra USPD vänsterut istället för att lämna och bilda ett kommunistiskt parti.
Under dessa förhållanden kunde inte revolutionen segra. Majoriteten av arbetarna kunde inte ryckas undan från socialdemokratin, varken 1918 eller 1920, då arbetarna i några dagar skapade ett maktvakuum när de genom en generalstrejk krossade Kapp-putschen, ett nationalistiskt kuppförsök med syfte att avskaffa den borgerliga Weimarrepubliken.
Det vacklande Warsawa
Den polska huvudstaden får sin speciella betydelse för revolutionsförloppet inte på grund av de revolutionära polska arbetarna och bönderna, utan på grund av dessas ovilja att gripa in på revolutionens sida.
När det borgerliga Polen invaderade Sovjetryssland i början av 1919 – med både godkännande av och vapen från Frankrike och Storbritannien – stod världsrevolutionen fortfarande och vägde. I Tyskland var revolutionärerna ännu inte slagna och i Ungern hade de till och med makten. Under krigets gång skulle dock situationen förändras radikalt.
Efter att både Minsk och Kiev erövrats av den polska armén kunde den relativt nya Röda Armén inte bara slå tillbaka de polska angriparna till den gamla gränsen, utan även gå över den. Det skulle visa sig ödesdigert och sommaren 1920 skulle få en avgörande betydelse för världsrevolutionens förlopp.
Vid denna tid hade den tyska revolutionen slagits tillbaka. Arbetarna hade två gånger förlorat initiativet och därmed hade socialismen glidit dem ur händerna. Den bayerska rådsrepubliken hade fallit och den ungerska revolutionen hade krossats med hjälp av rumänska soldater.
I detta läge framstod Polen inte bara som ett hinder i vägen för byggandet av socialismen i Ryssland, utan vissa såg landet också som en möjlighet att sprida revolutionen vidare. Genom Polen kunde man upprätta direkta förbindelser med de tyska arbetarna. Trots nederlag var de ännu inte helt slagna. Verkligheten skulle emellertid visa sig vara mer komplicerad än man tänkt sig.
Genom Trotskijs försorg hade den Röda Armén byggts upp och gjorts kampduglig. Okuyan menar dock att han gick för långt i sin nit. För att göra en lång historia kort: Trotskijs åtgärder hade suddat ut Röda Arméns klasskaraktär, vilken först kunde börja stärkas igenom genom Mikhail Frunze, när Trotskij väl var avsatt. Vad var det då som hade hänt?
Trotskijs militära politik, skriver Okuyan, gick ut på att militären hade vissa egenskaper och behov som stod över klasserna. Medan partiet skulle kännetecknas av en demokratisk organisation skulle militären vara hierarkisk. I den andan avskaffades militärråden och en standardiserad struktur återinfördes i armén. Utifrån detta var det heller inte så viktigt vilken klassbakgrund soldaterna hade och därför var det heller inga problem att ta in hundratusentals officerare från den gamla tsaristiska armén. Resultatet blev att de gamla officerarna fanns överallt i militärorganisationen:
När inbördeskriget slutade hade en tredjedel av officerarna i Röda Armén en tsaristisk bakgrund. Och i toppen av hierarkin dominerade de: 82 procent av alla befälhavare i infanteri-regementena, 83 procent av alla divisions- och armékårsbefälhavare och 54 procent av alla befälhavare i militärdistrikten var före detta tsar-officerare.
De här officerarnas dominans blev problematisk. De avrättade inte bara de kommunister som protesterade mot återinförandet av hierarkin, utan saboterade också krigsinsatsen, såsom i Petrograd under inbördeskriget. De utgjorde också ett problem i kampen mot det borgerliga Polen. När Röda Armén slagit tillbaka den polska offensiven och korsat gränsen hände något: det tidigare försvarskriget hade blivit offensivt.
För soldaterna i Röda Armén förändrades kriget. Energin, motivationen och kampviljan avtog ju längre in i Polen de tog sig. För de polska arbetarna och bönderna, som varit ljummet inställda till ett anfallskrig gentemot Sovjetryssland, blev kriget nu ett försvar mot de tsaristiska officerarnas Röda Armé! På detta sätt utmålade i alla fall den polska bourgeoisien framgångsrikt kriget: den tsaristiska armén var på väg tillbaka och de kunde med enkelhet peka på den uppsjö av gamla officerare som fanns i armén.
Det betyder inte att alla åtgärder Trotskij vidtog var felaktiga. Okuyan framhåller, och det är svårt att inte hålla med, behovet av en centraliserad militär, men den behöver sin klasskaraktär och sin förankring bland folket. Det var också detta, menar han, som gjorde att man kunde vinna kriget mot fascismen tjugo år senare.
Kriget mot Polen vanns aldrig och freden skrevs under i Riga 1921. Därmed var också den potentiella korridoren till Tyskland stängd, vare sig den hade varit möjlig att öppna eller inte.
Sovjetryssland stod nu inför en ny situation som hade blivit allt tydligare under kriget mot Polen: man var tvungen att förhålla sig till en existens bland kapitalistiska stater. Att bygga socialismen i ett land blev den enda revolutionära strategin att följa: Stalin stod som det enda leninistiska alternativet i en komplicerad situation.
Det nationalistiska Ankara
I Turkiet var aldrig socialismen på tapeten. Om detta var bolsjevikerna medvetna. Här var andra saker på spel.
När det Osmanska riket bröts upp av det första världskrigets segermakter var den ursprungliga planen att stycka upp Anatolien och dela området mellan Storbritannien, Grekland, Italien och Frankrike. Drivande var Storbritannien. Samma land var också drivande i blockaden av och angreppen på det nya Sovjetryssland.
I takt med att det blivit uppenbart att världsrevolutionen skulle dröja hade ett nytt problem, som bolsjevikerna först inte reflekterat alltför mycket över, gjort sig gällande: i brist på världsrevolution skulle nu socialismen behöva byggas i ett land. Okuyan betonar att mycket nonsens har skrivits och sagts om motsättningen mellan världsrevolutionen och socialism i ett land. Ett faktum kvarstår dock: världsläget tvingade in bolsjevikerna på den banan och i det läget var den politiken den enda revolutionära politiken.
Inte ens Trotskij, som vacklade hit och dit, var främmande för idén och skrev 1920 att
[v]i anser inte alls att historien har ålagt Rysslands arbetare och bönder plikten att genomföra revolutionen i alla länder. Mer precist anser vi att den största tjänsten som arbetarnas och böndernas Ryssland nu kan göra världens arbetarklass är att fokusera all sin kraft på ett intensivt ekonomiskt och kulturellt arbete.
Att han 1918 hade varit villig att offra revolutionen i Ryssland genom att påstå att bolsjevikerna inte kunde ”köpa delvisa framgångar [som i slutändan] kommer lägga hinder för den proletära rörelsen i Europa” visar snarare hans enorma hopp och inkonsekvens än att han skulle vara världsrevolutionens principfasta förespråkare. Det är en efterhandskonstruktion, slår Okuyan fast.
När nu världsrevolutionen slagits ner och förhindrats behövde Sovjetryssland förbereda sig för en existens i en kapitalistisk omvärld. I den strävan kom Turkiet att bli centralt: framför allt den nationella rörelsen i Turkiet, bakom vilken Mustafa Kemal stod.
Mustafa Kemal, mer känd som Atatürk, kom att spela en viktig roll för Sovjetunionen. Inte bara eftersom han för en tid var motståndare till samma Storbritannien som försökte kväva Sovjetryssland, men också för att han representerade en turkisk nationalism som inte var expansionistisk och som inte var intresserad av någon pan-turkism, det vill säga enandet av alla turkiska folk i en stat. En stor del av dessa turkiska folk bodde i det som tidigare var Tsarryssland och nu Sovjetryssland och tanken var naturligtvis hotande gentemot sovjetmakten.
Okuyan menar att utan den turkiska nationalismen så hade knappast Sovjetryssland kunnat stabiliseras och allt vad som uppnåtts hade varit hotat.
Verkligheten visar ingen nåd
Är Warsawa och Ankara relevant för oss idag? Ja, såtillvida att vi behöver vara medvetna om de problem verkligheten formulerar, låt vara att vi är långt ifrån en revolutionär situation idag. Det jag dock vill dröja mer vid är Berlin och behovet av ett kommunistiskt parti.
Verkligheten sätter alltid teorin på prov. Den finns där, vad teorin än säger och inför den måste man anpassa sig. Det var bolsjevikerna tvungna att lära sig den hårda vägen. När ingen sida kunde vinna i kriget mot Polen var man tvungen att förlika sig med ett faktum som hade stått i motsättning till den revolutionära optimism som bara ett eller två år tidigare präglat den bolsjevikiska rörelsen: världsrevolutionen hade uteblivit.
Ur detta faktum var man tvungen att agera. Det blev ett pressande behov att konsolidera det man byggt upp. Socialism i ett land blev en tvingande nödvändighet.
Situationen ledde naturligtvis till motsättningar. Medan den sovjetiska utrikespolitiken syftade till att säkra Sovjetunionens existens i en kapitalistisk omvärld, genom bland annat diplomatiska förbindelser med kapitalistiska länder, sökte exempelvis Komintern att bygga upp revolutionära rörelser i just de länder som man sökte förbindelser med. Så ville historien att de tyska vapnen som producerades i Sovjetunionen också användes mot de tyska kommunisterna och i förlängningen mot Sovjetunionen självt.
På samma sätt drevs det nationalistiska och anti-kommunistiska Turkiet i armarna på Sovjetunionen, som i sin tur behövde varje möjlighet att ta sig ur sin politiska isolering som de kunde få.
Varför behöver vi ett kommunistiskt parti?
Berlin ställde frågan och vi måste svara. För att svara måste vi gå tillbaka till 1902. Till Vad bör göras? och perioden innan 1903 års kongress som skulle leda till splittringen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna.
I Vad bör göras? presenterar Lenin en syn på arbetarklassens medvetande utifrån de erfarenheter som ditintills hade gjorts.
Vi sade att arbetarna inte heller kunde ha en socialdemokratisk medvetenhet. Den kunde de få endast utifrån. Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, dvs övertygelse om nödvändigheten av att sammansluta sig i förbund, att bekämpa företagarna, att söka förmå regeringen att utfärda en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna osv.
Detta är grunden. Det är arbetarnas försvarspolitik gentemot kapitalet. Av sig själva når dock arbetarna aldrig ett revolutionärt medvetande. Detta måste tillföras utifrån. Här finns partiets själva existensberättigande: att ”inympa hos proletariatet […] medvetande om dess ställning och dess uppgift.” Lenin fortsätter: ”Men detta skulle inte vara nödvändigt, om medvetandet av sig självt växte fram ur klasskampen.”
Om det revolutionära medvetandet inte uppstår hos arbetarklassen i dess kamp, varifrån kommer då socialismen? Här citerar Lenin Kautsky:
Men socialismen och klasskampen uppstår sida vid sida, inte ur varandra, och under olika förutsättningar. Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. […] Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella: den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, vilka sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån [von aussen Hineingetragenes] och inte något som framgått spontant [urwüchsig] ur den.
Socialismen har sitt ursprung i den borgerliga intelligentian och har förts över till proletariatet, den har inympats, för att använda Lenins ord. Från de intellektuella till de intellektuellt medvetna arbetarna och därefter vidare till klasskampen.
Detta är en viktig slutsats, vars innebörd belyser relationen mellan det kommunistiska partiet och arbetarklassen. Den ställer partiet före klassen. Det medvetande som partiet och dess medlemmar besitter är mer avancerat än det som den stora massan besitter. På sin höjd besitter den ett tradeunionistiskt medvetande, en insikt om behovet av en försvarspolitik och den kan aldrig gå utanför dessa ramar för egen maskin. För att göra det behövs partiet.
Den ideologiska kampen
När Lenin skrev Vad bör göras? polemiserade han med de så kallade ekonomisterna, som i grund och botten förespråkade spontaniteten. Alltså, att medvetandet kunde uppstå spontant ur arbetarnas kamp. Därmed förnekade man också behovet av ett parti, för vad skulle man som parti göra, om man inte behövde inympa medvetande i arbetarklassen? Man förnekade i och med detta också behovet av en ideologisk kamp. Vad skulle den tjäna till om ideologin uppstod spontant? Allt som då hade behövts var arbetarnas kamp och resten skulle lösa sig självt.
Lenin resonerade annorlunda. Eftersom den socialistiska ideologin och det revolutionära medvetandet inte uppstår spontant hos arbetarna kan ett nedläggande av den ideologiska kampen bara betyda en sak: befästandet av den borgerliga ideologin.
Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi. […] Varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, innebär därför detsamma som att stärka den borgerliga ideologin.
Varför är det så? Jo, för att även om arbetarna spontant dras till socialismen, så tränger sig den borgerliga ideologin spontant på arbetarna eftersom den finns överallt! Enkelt uttryckt: om inte socialismen tränger undan den borgerliga ideologin så kommer den borgerliga ideologin att dominera. Därför skriver också Lenin att ”[v]arje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, innebär därför detsamma som att stärka den borgerliga ideologin.”
Man skulle kunna sammanfatta det med dessa ord: den naturliga kampmedlet under kapitalismen är tradeunionismen och den naturliga ideologin under kapitalismen är den borgerliga.
Därför krävs det ideologisk kamp. Den krävs för att föra bort arbetarna från olika ideologier eller spontana uttryck som gör att de inte kan utveckla ett revolutionärt medvetande, som avsiktligt eller oavsiktligt håller dem kvar inom kapitalismens ram.
Berlins lärdomar är dyrköpta
Vi återvänder till Berlin. Det nybildade kommunistpartiet förmår inte koppla greppet om massorna och utmanövrera reformismen. Revolutionen slås ned. Inte bara en gång, utan flera. Först under 20-talet skulle de tyska kommunisterna på ett mer systematiskt sätt komma att arbeta för att få bort arbetarna från reformismen. Det är emellertid en annan historia.
Berlin av 1918 visar en viktig lärdom: det är absolut nödvändigt för det kommunistiska partiet att agera självständigt från övriga partier.
Utan ett självständigt parti är det heller inte möjligt att föra en ideologisk kamp. Det är inte möjligt att organisatoriskt föra bort arbetarna från reformismen och den borgerliga ideologins och organisationens inflytande.
I grund och botten är sanningen enkel: en arbetarklass som ideologiskt ännu inte brutit med reformismen kommer aldrig att vara villig att göra revolution eftersom den fortfarande kommer ha ett visst förtroende för reformismen; en arbetarklass som organisatoriskt ännu inte brutit med reformismen kommer aldrig att kunna agera i en revolutionär situation eller inför den.
Det tyska kommunistpartiet grundades för sent för att kunna ta upp kampen om ledningen av arbetarklassen. Vad ska vi då säga?
Mer än 100 år efter den misslyckade revolutionen i Tyskland accepterar nästan hela vänstern den borgerliga ideologins dominans över arbetarrörelsen. Spontaniteten är dominerande. Vänstern har blivit en eftertrupp.
De spontana uttrycken för arbetarnas missnöje görs överallt till en ledande medvetenhet. Vare sig det gäller inställningen till flyktingar eller inställningen till Vänsterpartiet. Låt mig vara konkret:
När Socialisterna Välfärdspartiet riktar fokus mot migrationen och invandrarna för att vinna tillbaka arbetarröster från Sverigedemokraterna gör de stämningen hos de mest reaktionära delarna av arbetarklassen till sin egen. De blir till svansar efter denna del av klassen. Partiet gör deras medvetenhet till sin egen. Den ideologiska kampen är inte att tala om och det handlar inte om att höja arbetarnas nivå, utan att anpassa sig till deras nuvarande nivå.
När Kommunistiska Partiet går samma väg och i sitt flyktingpolitiska program säger man att de som inte har asylskäl ska utvisas och att ekonomiska migranter inte alls bör komma hit följer de lydigt i strömmen. Arbetarklassens medvetenhet gör man till sin egen och höjer den till en ledande nivå.
I förhållande till den ideologiska kampen gör man samma sak. I val efter val hittar man på paroller om att ”rösta bort högern” – indirekt säger man: stöd vänstern! Det minst onda. Den ideologiska ledningen över den progressiva delen av arbetarklassen lämnar man helt i Vänsterpartiets och Socialdemokraternas händer. Detta säkrar den borgerliga ideologins dominans över arbetarna.
Jag ska inte ens gå in på den uppsjö av trotskister som funnit sitt hem inom Vänsterpartiet och som högt och ljudligt proklamerar att det ”inte är tid för reträtter!”; att nu har äntligen Vänsterpartiet satt ner foten och att nu kan vi äntligen börja slåss mot nyliberalismen! Var de har sin ideologiska ledning är inte svårt att lista ut.
Läget inom vänstern är katastrofalt. Alla försök att leda och att vara en förtrupp har för längesen lagts på hyllan. Den borgerliga ideologin är vänsterns ledstjärna. Den självständiga revolutionära politiken lyser med sin frånvaro.
Här finns allt att lära från att studera Okuyans slutsatser, framför allt de han drog av händelserna i Berlin:
Vad var det huvudsakliga problemet [i Berlin]? Problemet i Tyskland 1918 var utan tvekan frånvaron av ett revolutionärt arbetarklassparti som hade fått slita ont. Det hade alltid funnits en revolutionär flygel inom den tyska socialdemokratin men den hade aldrig lärt sig att flyga själv och bli en självständig makt.
Om kommunisterna ska ha en chans måste de göra Berlins lärdomar till sina; de måste bli leninister – inte bara i teorin utan också i praktiken.
Andreas Sörensen
