De nya lokalpartierna

DEBATT De senaste åren har vi kunnat se en något annorlunda politisk utveckling i Sverige, som dock inte riktigt analyserats på ett konstruktivt sätt av någon marxist. Det jag syftar på är de otaliga lokala partier som uppstått och som har kopplingar till vänstern på ett eller annat sätt, men som inte kan bedömas som annat än opportunistiska.

Förutsättningen för hela artikeln är därmed att vi först klargör vad vi menar med opportunism och för att göra det ska vi snabbt titta på vad Lenin hade att säga om saken, för att sen gå vidare till en konkret analys av partierna i sig.

Med start hos Örebropartiet och den ”teoretiska” bas som Markus Allard gett lokalpartifenomenet rör vi oss vidare och tittar på bland annat Malmölistan men också Socialisterna Välfärdspartiet. Vissa partier som mer eller mindre öppet övergått till fascismen, såsom Framåt Sverige! lämnar jag därhän, även om de har sitt ursprung i samma brunröda mylla som flera av de partier jag valt att inkludera. Det viktiga i sammanhanget är att dessa partier på ett eller annat sätt utger sig för att vara socialistiska eller progressiva.

Vad är opportunism?

Ordet slängs både fram och tillbaka – det brukar slungas i ansiktet på de man inte håller med och därmed förlorar det också sin relevans. Vi ska försöka konkretisera det hela, så vi också kan ge en standard för hur det bör användas. Därför återvänder vi till Lenin.

Det är relativt enkelt att hos Lenin identifiera några centrala kännetecken för vad som utgör en opportunistisk politik. I Ett steg framåt, två steg bakåt, som han skrev redan 1904, står följande att läsa:

När man talar om kampen mot opportunismen, får man aldrig glömma det karakteristiska draget hos hela den nuvarande opportunismen på alla områden: dess obestämdhet, dess konturlöshet, dess ogripbarhet.

Viljan att inte uttrycka sig klart och tydligt, att inte kunna greppa argumenten, att inte fästa resonemangen i verkligheten är kännetecknande för opportunismen: det är en vilja till kompromiss, till inställsamhet. Om man konkretiserar sina argument och aktivt tar ställning, kommer man oundvikligen att stöta bort vissa grupper, medan opportunismen istället hos sig vill samla människor, oaktat deras faktiska ideologiska och politiska övertygelse. Därför, fortsätter Lenin

undviker opportunisten alltid en bestämd och oåterkallelig frågeställning, han söker en medelväg, snor sig som en ål mellan synpunkter, som ömsesidigt utesluter varandra, försöker att “vara ense” med både den ena och den andra, reducerar sina meningsskiljaktigheter till små ändringsförslag, till tvivel, fromma och oskyldiga önskningar.

Den praktiska konsekvensen blir att det blir omöjligt att formulera en revolutionär politik, som i sin tur med nödvändighet måste ta ställning och inte får anpassa sig till än den ena och än den andra gruppen. Den revolutionära politiken måste vara tydlig.
Den naturliga följden av opportunismen blir en otydlig politik. I en artikel (”On the Tactics of Opportunism”) från 1907 riktar Lenin kritik mot parollen om en ”ansvarsfull ministär” som fördes fram av den tidigare marxisten Plekhanov:

Parollen offrar demokratins och vår revolutions fundamentala intressen – massornas upplysning avseende målet om en verkligt folklig kamp för verklig makt – offrar dessa intressen till förmån för tillfälliga, vardagliga, oviktiga, otydliga liberala paroller, mål och intressen.

Här kan vi konkret se vad Lenin menade med en otydlig politik. Vad innebär egentligen att vara ansvarsfull? Ordet behöver definieras: är det ansvarsfullt att ta ansvar för styrelsen och administreringen av kapitalismen? Är det den sortens ansvar en revolutionär bör ta? Bör ansvarsfullheten tolkas som ansvar för att förbättra arbetarnas nuvarande läge? Är vårt ansvar begränsat till det? Är ansvarsfullhet att för folket försöka visa upp kapitalismen såsom den är, att inte bygga illusioner kring den, i syfte att både förbättra arbetarnas nuvarande läge och visa socialismens nödvändighet?

Tydligt är att det är otydligt att använda ett begrepp utan hänsyn till verkligheten, utan hänsyn till klasserna. Därför blir också en paroll om ”ansvarsfullhet” i allmänhet en paroll till förmån för ”tillfälliga, vardagliga, oviktiga och otydliga liberala paroller, mål och intressen” eftersom man inte tagit hänsyn till klassamhället – att utforma allmänna paroller utan denna hänsyn gör att de ryms inom kapitalismens ramar och därmed kan de inte bli annat än liberala!

Vi ska ta ett sista exempel som ger oss ytterligare en nyans på ordet innan vi sammanfattar det hela och ger oss in i analysen. I Staten och revolutionen refererar Lenin Engels kritik mot parollen om ”den fria folkstaten”, som anspelade på den demokratiska republiken – alltså den kapitalistiska republiken. Den innebar en förbättring av den kapitalistiska styrelseformen. Lenin skriver om den att

parollen var opportunistisk, ty den innebar inte bara en skönmålning av den borgerliga demokratin, utan även oförståelse för socialistisk kritik gentemot varje stat överhuvudtaget.

Här stöter vi på en annan aspekt av opportunismen, bortanför problemen om tydlighet och otydlighet: här handlar det om en felaktig beskrivning av verkligheten, om en ”skönmålning av den borgerliga demokratin”. En sådan skönmålning innebär i praktiken ett närmande till kapitalismen och dess styrelseformer, att man förlikat sig med vissa aspekter av det kapitalistiska systemet. Frågan man måste ställa sig är: kan en arbetarklass som fortfarande när vissa illusioner om kapitalismen göra revolution? Kommer en arbetarklass som inte ännu kapat alla sorters politiska, känslomässiga och sociala band till det gamla samhället kunna bygga ett nytt? Frågan ger svaret.

Detsamma gäller också den socialistiska kritiken ”gentemot varje [borgerlig] stat överhuvudtaget”: oaktat styrelseformen (vare sig den är demokratisk eller diktatorisk) blir uppgiften att kritisera denna stat. Den ena sortens stat kan inte utan vidare föredras framför den andra, för vad blir följden av att den borgerliga demokratin blir ett försvar mot den borgerliga diktaturen? Inget annat än en skönmålning av den borgerliga demokratin.

Det har blivit dags att sammanfatta det hela i några korta meningar. Med opportunism menar vi en politik som är otydlig och inte tar hänsyn till samhällets uppdelning i klasser, som istället – medvetet eller omedvetet – döljer uppdelningen genom allmänna och övergripande paroller. Vidare menar vi en politik som skönmålar och skapar illusioner om det kapitalistiska systemet och dess olika aspekter, som – medvetet eller omedvetet – placerar sig inom ramen för kapitalismen och reduceras till att ta ställning för det minst onda, som förbättrar istället för att ersätta.

Kommunistisk gerillakrigföring i kommunerna

I avsnittet Djungeln Gallien Kommunen från 2018 sammanfattar Markus & Malcolm sin syn på den kommunalpolitiska rörelse de vill bygga, som de lagom anspråksfullt kallar ”kommunistisk gerillakrigföring” i kommunerna. Med bakgrund i Vänsterpartiet har Markus & Malcolm försökt hitta nya politiska vägar, vilket som alltid i praktiken betyder att man vandrar högerut. Kanske mer än några andra har de satt igång rörelsen för lokalpartier. Inspirationen har de hämtat från den vietnamesiska gerillan som i decennier kämpade mot både fransmännen och amerikanerna.

De börjar med en analys av hur vietnameserna själva organiserade sin rörelse och kamp – detta kan stämma eller inte, utgångspunkten här är hur Markus & Malcolm presenterar det hela.

Den centrala poäng de vill göra är: vietnameserna kunde vinna eftersom de producerade en kader som kunde skapa lösningar på löpande band. De hade upprättat en struktur baserad på kritik och självkritik, där de kritiserade misstag och lärde ut framgångar. Vietnameserna lärde sig snabbt att hantera olika situationer som annars hade varit dem övermäktiga och detta gjorde de utifrån sin egen erfarenhet och aktivitet, inte utifrån något de lärt sig ur böcker. Sin taktik utvecklade de organiskt utifrån behoven som fanns, vilket gjorde att de också kunde anpassa sig till olikartade situationer. Generalerna var självlärda och kadern kunde sättas ner var som helst i landet och producera lösningar, det vill säga organisera utifrån de lokala förutsättningarna. Denna militära strategi och taktik har nu Markus & Malcolm gjort politisk och överfört till svenska förhållanden.

För dem handlar politiken i Sverige om att samla vad de kallar experience points – att skaffa sig erfarenhet. Markus & Malcolm menar att lokalpartierna erbjuder en möjlighet att ”stånga sitt huvud mot verkligheten och se vad som funkar och inte” och de menar att den kommunalpolitiska verksamheten ska lära de aktiva att komma på lösningar på löpande band, alltid utefter de lokala förhållandena.

Detta skulle då vara den vietnamesiska taktiken överförd till en svensk kontext: syftet med lokalpartierna är att skaffa sig erfarenhet, att lära sig hitta på lösningar och att kunna bedriva en konkret politik – därför är kommunisternas uppgift idag inte att bygga ett kommunistiskt parti, utan att bygga populistiska lokalpartier. Kommunerna är vår djungel och vi är gerillasoldaterna.

Den stora frågan som Markus & Malcolm inte besvarar är: när dessa lokala partier är uppbyggda, hur vrider man om dem i en kommunistisk riktning? Det är ju ändå detta som – enligt dem själva – är det övergripande målet. Socialismen som mål menar de sig inte ha övergett.

Vad händer när Örebropartiet gått till val och vunnit runt tre tusen röster på ett populistiskt program, kryddat med främlingsfientlighet? Vad händer när den självutnämnda folkrörelsen 24:7 i Varberg vinner stöd på grundval av en plattform som framför direkta lögner och överdrifter om invandringen? Vad händer när Malmölistan vinner stöd för en politik med udden riktad mot bidragsfuskande invandrare?

Att vinna stöd för sådan politik innebär att befästa den politiken. Ju större framgångar man vinner, desto mindre sannolikhet att man överger den politiken. Alla medlemmar, aktivister och sympatisörer man attraherar kommer man att attrahera på grundval av den förda politiken. Låt oss anta att Markus & Malcolm var och är uppriktiga och att de andra lokalpartiernas företrädare också är det – lyckas de i sin föresats har de snart ändå hamnat i minoritet i sitt eget parti eftersom de inte lockar till sig personer som köper deras resonemang och ju större framgångar de har, desto svårare blir det att förändra den förda politiken!

Hur ser då deras faktiska politik ut? Vilken bild av samhället målar de upp? På vilken grund attraherar de väljare? Det är också viktigt att titta på deras historieskrivning, såväl som deras beskrivning av framtiden – vilka krafter framhåller de? Hur beskriver de historien och sina visioner?

Lokalpartiernas politik

De partier som jag har tittat lite närmare på går att dela in i två ungefärliga grupper. De överlappar varandra till viss del, i synnerhet i sin politik, men har en något annorlunda inriktning.

Å ena sidan har vi Socialisterna Välfärdspartiet, som Dalarnas Socialistförening gått upp i. Dessa tillåter sig emellanåt att ta ordet socialism i munnen, även om ordet lyser med sin frånvaro i presentationen av den faktiska politiken – man nämner det faktiskt inte en enda gång i sin principförklaring! De gånger socialismen nämns, som i partiprogrammet, är det utan en enda ansats till konkretisering. Man skriver där om att socialismen är målet, att ”socialismens upprättande bara kan ske som en utgång av klasskampen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen” och att partiets uppgift är att samla de ”spridda striderna till en kraft i en samlad strid mot kapitalistklassen och det borgerliga samhället som sådant för socialismen.” Det var allt. Allmänna fraser och formuleringar som förpliktigar till intet. Opportunismen innebär obestämdhet, konturlöshet och ogripbarhet.

Innan dessa två organisationer gick samman har de skrivit insändare tillsammans med det trotskistiska Rättvisepartiet Socialisterna och Trelleborg för rättvisa, vilket visar att vissa politiska band existerar mellan dessa.

Å andra sidan finns det de partier som helt vägrar ta ordet socialism i munnen. Vid sidan av Örebropartiet hittar vi här Malmölistan och 24:7 från Varberg. I den faktiska politiken finns stora likheter, men den avgörande skillnaden är att dessa partier helt och hållet släppt allt vad socialism heter, även i retoriken.

Av dessa partier framstår vissa som mer seriösa än andra. Varken Trelleborg för rättvisa eller Dalarnas Socialistförening har eller har haft en egen hemsida, varför man får skrapa ihop information från korta videosnuttar och en och annan insändare. Trelleborg för rättvisa har knappast ens lyckats uppdatera sin Facebooksida, på vilken det fortfarande står att sidan tillhör Kommunistiska Partiet Trelleborg. Andra, såsom Malmölistan och Örebropartiet, har en mer väl utbyggd hemsida där deras politik presenteras på ett enkelt sätt, vilket också gjort det lättare att titta närmare på dessas politik.

Trots att Dalarnas Socialistförening numera är en del av Socialisterna Välfärdspartiet är det värt att kasta ett öga på även dem, eftersom det ger en mer komplett bild av läget.

Nationalismen och invandringen

Den röda tråd som löper genom alla lokalpartiernas politik är deras kritik mot vad man upplever vara en alltför generös migrationspolitik, som slagit undan fötterna på den nationella arbetarrörelsen, vilket lett till att kapitalisterna kunnat dumpa löner och försämra villkor. Partiet 24:7, som egentligen ser sig som en folkrörelse, för ett resonemang som liknar det Robert Mathiasson, före detta ordförande i Kommunistiska Partiet förde innan han avgick, om hur det nationella kapitalet faktiskt lämnat sin nation och att den enda klass som finns kvar i nationen är arbetarklassen och man frågar sig vem som ska försvara ”nationen och våra livsvillkor om inte vanligt arbetande folk” eftersom ”[ö]verklassen har frånsagt sig ansvaret.”

Låt detta sjunka in: överklassen har frånsagt sig ansvaret för nationen och våra livsvillkor. Att de har frånsagt sig detta ansvar antyder att de faktiskt haft ett sådant ansvar men sedermera tackat nej till det – hade det varit bättre om överklassen tagit sitt nationella ansvar och värnat nationen och våra livsvillkor?

“Folkrörelsen” 24:7s politik är alltså följdriktig: återför det nationella kapitalet till nationen (som om det någonsin lämnat nationen…)! Stora delar av politiken går därför ut på att motverka ”utländskt majoritetsägande av svensk industri, välfärdssektor, bostäder och svenska naturtillgångar” och att man kräver ett förbud för ”utländska intressen att äga svenskt bostadsbestånd.” 

Från detta glider man över i favoritfrågan: migrationen. Man påstår att Sverige tagit emot två miljoner invandrare sedan 2010 och att detta skulle vara något negativt. Helt oaktat att det enligt SCB har kommit runt 1 200 000 invandrare till Sverige sedan 2010 och att runt 150 000 av återvandrade till Sverige – alltså människor med svenskt medborgarskap som för en period bott utomlands men som nu beslutat sig för att komma tillbaka – målar de upp en bild av hur migranterna blivit en murbräcka för att krossa den svenska arbetarrörelsen och välfärden.

De frågar retoriskt: ”Har det funnits arbete så det räcker? Har det funnits bostäder så det räcker? Skolor? Sjukvård? Omsorg?” Som om det hade funnits tillräckligt med arbete, bostäder och skolor om alla invandrare inte kommit. Som om kapitalismen var kapabel och intresserad av att garantera allt detta – frågan är egentligen bortom migrationen och handlar om kapitalismens själva grundval, men detta klarar man inte av att greppa. Det är talande att den enda konkreta åtgärden man föreslår för att uppnå kravet på ”full sysselsättning” och ”en demokratisk arbetsmarknad” är en begränsad arbetskraftsimport! Är en ”demokratisk” arbetsmarknad helt enkelt en arbetsmarknad utan invandrare?

Invandringen dyker upp även hos Malmölistan och erbjuder en röd tråd genom deras politik. Man vill ”utvisa kriminella migranter och bidragsfuskare” men man nämner inte med ett ord vad som ska hända med de svenska brottslingarna och bidragsfuskarna – de enda man specificerar är just migranter.

För språkpolisen blir det hela dock intressant: man tänker sig med största sannolikhet att det är just de invandrade bidragsfuskarna som man ska utvisa och att specificeringen av de kriminella migranterna också skulle utsträcka sig till bidragsfuskarna. Så fungerar det emellertid inte: det enda beskrivande ordet i meningen är kriminella och detta är ju bidragsfuskarna per definition – ingenstans klargörs alltså att det är de invandrade bidragsfuskarna man vill utvisa. Följden blir att man antingen vill utvisa alla bidragsfuskare, oavsett nationalitet eller att man helt enkelt antar att alla bidragsfuskare är invandrare – svenskar fuskar väl inte med bidrag! Eller..?

För de icke-bidragsfuskande invandrarna har Malmölistan ytterligare förslag. Det ska göras obligatoriskt att genomgå vad man kallar en ”samhällsorienterande kurs” där invandrarna lär sig ”svensk kultur och traditioner samt demokratiska värderingar”.

Nu börjar vi komma in på lite intressantare områden och den första frågan vi måste ställa är varför? Varför är det viktigt att integreras på kapitalets villkor, in i den borgerliga nationen? De ”demokratiska värderingar” man lär ut i en ”samhällsorienterande kurs” kommer med säkerhet inte att ifrågasätta kapitalismen, den kommer inte visa hur ihålig den borgerliga demokratin är, utan kommer att cementera den. En ”samhällsorienterande kurs” står knappast över samhället – med Malmölistans förslag döljs frågans klasskaraktär och vi landar i en nationalism där klasserna suddats ut och där man hävdar att det finns klassöverskridande värderingar och traditioner. Just så fungerar nationalismen – det är därför vi är motståndare till den!

Talande är också att man menar att ”svenska jobb ska gå till de som bor här” och man vill införa ett tvång för de utländska arbetarna att gå med i facket. Samma krav ställs inte på de svenska arbetarna. Varför är det viktigt att just de utländska arbetarna går med i facket? Varför utsträcks inte samma tvång till de svenska?

Saken framstår som relativt tydlig: det är invandrarna man vill klämma åt och det är med hjälp av invandrarfientlighet man vill bygga sitt parti.

Om vi hoppar vidare till Örebropartiet ska vi se att det inte är bättre ställt där. Invandringen och migrationen löper som en röd tråd även här och på samma sätt som hos Malmölistan så har man inte riktigt lyckats bena ut alla frågetecken. Hos Örebropartiet riktas udden framför allt mot de nyanlända – mer specifikt mot afghanerna.

I frågan om tandvården är man tydlig: inför gratis tandvård! Men… man har naturligtvis vissa förbehåll. Man ”ser det som en självklarhet att de som i första hand ska ha rätt till avgiftsfri tandvård är våra laglydiga medborgare” och man vänder sig emot att de grupper ”som politikerna bjuder på tandvård till är asylsökande individer med medborgarskap i andra länder samt kriminella” – som om de resurser vi har skulle tvinga oss att välja mellan att ge antingen de asylsökande och kriminella eller de ”laglydiga medborgarna” gratis tandvård. Hur det nu är med den saken, följer ett talande exempel när det kommer till sjukvården där en afghansk man kontrasteras mot en gråtande fattigpensionär.

Man skriver att ”mannen från Afghanistan får läkarbesöket för 50 kronor istället för 280 kronor, eller sköterskebesöket för 25 kronor istället för 100 kronor” medan ”fattigpensionären gråter för sig själv i väntrummet för att vården känns i plånboken”. Örebropartiet presenterar sin lösning. De menar att ”[d]et ska vara lika och rättvist för alla, både svenska medborgare som för de som söker asyl” och av den anledningen vill man ”göra så att även asylsökande betalar samma pris som svenska medborgare”. Detta menar man är att vara ”generösa”.

Vad har de alltså lyckats med? Istället för att uppnå jämlikheten genom att sänka fattigpensionärens kostnader till den afghanska mannens vill de höja den afghanska mannens kostnader till fattigpensionärens nivå! Det vore som att uppnå lika lön för lika arbete genom att sänka männens löner till kvinnornas nivåer istället för att höja kvinnornas löner till männens nivåer. Kapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Men… Bara i stycket innan framhåller de ju att de ju vill införa avgiftsfri sjukvård för fattigpensionärer! Betyder det att de vill införa gratis sjukvård för afghanska män, eftersom det ju ska ”vara rättvist” och ”generöst” – eller betyder det helt enkelt att man behövde slänga in en afghansk man som representerar vad de kallar en ”etnisk gräddfil” eftersom rasism ligger i tiden?

Nåja, det är inte lätt när det är svårt. Angreppen mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet fortsätter. Man vill inte att ”nyanlända” ska få bostäder innan svenska medborgare får det, eftersom det ”eroderar den gemensamt internaliserade tilliten gentemot våra offentliga institutioner” – man tar sig för pannan: vad betyder för det första en ”gemensamt internaliserad tillit” och varför är den för det andra viktig? Hur får Markus Allard ihop detta med att vara en kommunistisk gerillakrigare? Min gissning är att han inte får ihop det.

Hur som helst, här dyker också krav på ”kurser i samhällsorientering” upp (har Malmölistan helt enkelt plockat kravet härifrån?) och jag frågar mig återigen: ur vems perspektiv presenteras denna samhällsorientering? Av vem ska invandrarna ”orienteras”?

Omärkbart glider vi över till Socialisterna Välfärdspartiet. Anledningen till att jag skriver omärkbart är just för att det knappast finns en märkbar skillnad i politik. Man skriver att en hållbar ”flyktinginvandring […] förutsätter att det finns skolplatser åt barnen, utbildningsplatser och arbeten åt de vuxna, en tillräckligt rustad socialtjänst – innan man tar emot flyktingar”. Här är de lite smarta: för vilken kapitalism kan (eller vill) någonsin – invandring eller ej – uppfylla detta? Eftersom vi då knappast någonsin under kapitalismen kommer att kunna skaffa arbeten åt alla vuxna och uppnå full sysselsättning så behöver man naturligtvis aldrig ta emot flyktingar. Så var den saken klar!

Detta har de mage att framställa som socialistisk flyktingpolitik och de har till och med tagit fram ett långt migrationspolitiskt program där de lyfter förslag som dessa. Det här är dessvärre varken tiden eller platsen för en genomgång av det programmet, men det är värt att nämna att de i detta program, som de antog på hösten 2020 faktiskt gör en ansats att faktiskt nämna socialismen (vi minns hur de behandlat socialismen i både partiprogram och principförklaring!). De skriver:

Vårt migrationspolitiska program ska inte ses för sig utan i relation till vårt mål om ett i grunden helt annorlunda samhällssystem.

[…]

Vi beskriver också hur vår politik på dessa områden förhåller sig till vår övriga politik för en socialistisk samhällsförändring.

Den som förväntade sig en diskussion om just detta blir dock besviken. Ingenstans beskrivs hur politiken för en socialistisk samhällsförändring faktiskt ser ut, varken i relation till migrationsfrågan eller i förhållande till de andra frågorna. Förslaget ställs inte en enda gång i relation till ”vårt mål om ett i grunden helt annorlunda samhällssystem” utan förblir ett förslag som enbart ställs i relation till det kapitalistiska systemet.

Men vi ska också vara ärliga: invandringen är inte den enda frågan dessa partier och folkrörelser (!) driver, de har även en populistisk agenda bortom invandringen.

Den ”vanliga” populismen

När vi nu börjar diskutera denna så kan vi komma in på lite intressantare aspekter av politiken och hur vi ska ställa oss till olika krav som vi också driver eller som vi lika gärna skulle kunna driva.

Den mest populära frågan som går igen hos de flesta av dessa partier är sänkningen av politikerlönerna. Hos Malmölistan vill man ”ta ner politikerna på jorden, så att de får leva i vanliga Malmöbors verklighet” och Örebropartiet vill att politikerna ska vara ”välförankrade i den verklighet de ska fatta beslut om”. Här får man faktiskt ge Örebropartiet lite av en eloge: de har på ett avslöjande sätt visat hur inga andra partier är intresserade av att sänka politikerlönerna, vare sig de går till val på det eller inte.

Även vi är för sänkta politikerlöner. Kommunisterna framhåller ofta just Pariskommunens principer om att ingen folkvald ska tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön. Men – spelar det roll vem som lägger ett förslag, hur det läggs eller är ett bra förslag ett bra förslag?

Frågan om sänkta politikerlöner är lite av en profilfråga (kom ihåg: bortom invandringen) för bägge dessa partier och många andra populistiska partier och det kan därför vara värt att utforska lite ytterligare. Säg nu att politikerna i Malmö och Örebro skulle gå med på att sänka sina löner och att bli lite mer ”verklighetsförankrade” – vad vore vunnet?

Om politikerna skulle gå med på ett krav som detta (det skulle de aldrig utan påtryckningar från vanligt folk) så skulle det visa att politikerna lyssnar på folket! När folket talar, så lyssnar politikerna. På så sätt skulle man ju inte avslöja politikerna, utan istället förstärka illusionen att de är folkets representanter. Man skulle försvaga det legitima politikerföraktet. Genom att dessutom lägga fokus på just politikernas löner döljer man – vare sig man vill eller inte – vad det verkligen handlar om: kapitalistisk administration. Det är inte politikernas lönenivå som avgör vilka beslut de fattar och en viss sorts politik följer inte av en lägre lön.

På detta sätt blir ett krav som detta kontraproduktivt om det inte är en del av ett större socialistiskt projekt. Vad menar vi med det? Ingenting annat än att frågan om politikernas löner inte är en central del i en socialistisk politik, utan en självklar beståndsdel i ett större sammanhang. Väljer man ut just lönerna och riktar strålkastarna på dem, så kommer de att kasta en skugga över resten – de kommer att kasta en skugga över strukturerna.

Detta ligger dock i linje med den politik som alla dessa partier presenterar och som kan sammanfattas med att den nuvarande politiken är en fråga om val och att det handlar om viljan hos den enskilda administrationen.

I en av de filmer som Dalarnas Socialistförening lagt ut och där en av förbundets medlemmar förklarar varför han är medlem, framgår det att han är ”trött på nedskärningar” och på att ”kommunhus och regioner försnillar pengar till olika totalt onödiga projekt”. Här blir det en fråga om prioriteringar och om en korrekt administration jämfört med en inkorrekt sådan: bra gentemot dåligt. Naturligtvis är det bra om inga pengar försnillas – men är problemet verkligen försnillandet, är det grundläggande problemet det val som de enskilda politikerna gör? Det hela blir till en fråga om att korrigera kapitalismen, vilket i sin tur öppnar upp möjligheten för en rationell kapitalism.

Samma tendens kan vi se hos Socialisterna Välfärdspartiet, som i slutet av sitt principprogram skriver att

[v]år budget skulle med andra ord kunna genomföras i hela Sverige om man höjde skatten till samma kvot som 2006 samt drev in några av de 46 miljarder som enligt Skatteverket skatteflyktingar gömmer i skatteparadis varje år.

Det handlar helt enkelt om en felprioritering, om en politik som det inom kapitalismen går att ändra på och om de konstanta val som politikerna gör: den kapitalistiska ekonomins utveckling lämnas därhän och basen för politiken rationaliseras bort. I slutändan betyder det inget annat än att vi skulle ha kunnat ha det bra under kapitalismen!

Går vi tillbaka till Örebropartiet är visan densamma. De skriver att ”politiken svävat iväg” och att det är dags att ta ner den ”på jorden igen” och man frågar sig: när har den någonsin varit nere på jorden i förhållande till arbetarklassen?

Om den kommunala budgeten skriver de att ”det mesta talar för att vi måste spara in på våra offentliga utgiftsposter” och man accepterar därmed de yttre ramar som kapitalismen ställer upp: skillnaden i deras politik är att de prioriterar annorlunda: alltså, vilka ska drabbas först? De vill därför ”effektivisera uppifrån och ner, inte nerifrån och upp” – som om det stora felet vore att det arbetande folket drabbas av nedskärningarna först och inte sist.

Man fortsätter med att skriva att ”samhället gynnas av att medborgarna blir mer delaktiga i beslutsprocesserna” – vad betyder här samhället? Utan att ställa frågan om vilka i samhället som gynnas gör de samhället till en enhet och döljer därmed klassfrågan. Man fortsätter med att konstatera att ”makthavarna svävat iväg och tappat mycket av sin koppling till de faktiska samhällsproblemen”. Att tappa något innebär ju att man en gång haft det: när hade makthavarna koppling till samhällsproblemen och vad betyder det att ha koppling till samhällsproblemen? Vore det bättre om politikerna kom från arbetarklassen? För att göra frågan konkret: föredrar vi en Stefan Löfven som urholkar välfärden framför en Ulf Kristersson?

Detta för oss vidare till hur lokalpartierna beskriver historien. Vi har sett hur de pratar om politiker som förlorat sin verklighetsuppfattning och att politiken svävat iväg – menar de att politikerna haft en verklighetsuppfattning och att politiken varit fast förankrad? Min enkla åsikt är: ja, det menar de.

Historien och framtiden

Den röda tråden som löper genom lokalpartiernas historieskrivning är att det för ungefär trettio år sedan inträdde ett skifte i politiken och att politiken därefter ”svävat iväg i det blå.”

Hos Socialisterna Välfärdspartiet, som av namnet att döma i alla fall är intresserade av socialismen, hittar vi en beskrivning av historien som de allra flesta från Liberalerna och vänsterut skulle kunna skriva under på. Man börjar med att skriva om hur produktiviteten ”[u]nder större delen av 1900-talet användes […] till att förkorta arbetstiden”, som om det fanns en rationell politik där den ökade produktiviteten investerades i kortare arbetstider. Att den arbetstidsförkortningen tillkom under en enorm press inte bara från arbetarklassen, utan också från de socialistiska ländernas exempel, skriver man bort – istället träder en människovänlig politik fram, ledd av politiker som velat människors bästa och av kapitalister som sugit ut arbetarna för att kunna förkorta deras arbetstid.

Borta är den hårda klasskampen under 30-talet, repressionen mot kommunisterna under 40-talet, strejkvågen på 60- och 70-talen – man undrar vad Socialisterna Välfärdspartiet tror att människor kämpade mot. Det rationella införandet av kortare arbetstid?

Hur som helst. Därefter hände något och ”den förda politiken de senaste decennierna [har] verkat i motsatt riktning”. Då började en enorm omfördelning av resurserna och nedmonteringen av välfärdssamhället. Frågan som inställer sig men som knappast besvaras är: varför påbörjades denna omfördelning i början av 90-talet?

Det finns ingen diskussion om den kapitalistiska ekonomins utveckling eller om det socialistiska systemets tillfälliga nederlag. Läsaren får dra egna slutsatser – och de enda slutsats inbjuds att dra är att politikerna ändrade sig. När de lägger fram en alternativ budget, som vi redan ovan diskuterat, som skulle kunna finansieras genom en något höjd skattesats och genom lite hårdare jakt efter skattesmitare ger det intrycket av att det handlar om felprioriteringar och politiska val. Borta är systemet.

”Folkrörelsen” 24/7 bekänner sig till en liknande historieskrivning. För att placera sig själva som folkrörelse i en historisk kontext börjar man med att placera arbetarrörelsen bredvid nykterhets- och frikyrkorörelsen, vilket förringar klassaspekten i frågan. Därefter enas dessa rörelser i kampen för demokratin!

Demokratiseringen genomfördes, skriver man, trots högerns och överklassens motstånd och ”samhället blev en bättre plats för vanliga människor att leva i, jämfört med tiden innan”. Det blev ”[m]er rättvisa och mindre förtryck”.

Med några enkla penndrag och tangentbordstryck har socialismen raderats ur den svenska arbetarklassens historia – det var nämligen inte den man kämpade för, utan det var demokratin! Som om demokratin inte bara var ett delmål och socialismen inte huvudmål, både för den revolutionära och reformistiska delen av arbetarrörelsen (åtminstone hos den breda massan reformistiska arbetaren, Branting & Co var väl knappast överdrivet intresserade av socialismen!).

Därefter följer samma resonemang som hos Socialisterna Välfärdspartiet:

De senaste 30 åren har samhället gått åt fel håll. Människorna har fått allt mindre att säga till om. Samhället styrs av eliten i dess olika former och vanliga människors åsikter och uppfattningar efterfrågas inte längre.

Vilken ände ska man börja i? Gick samhället åt rätt håll för fyrtio år sedan? Hade människorna mer att säga till om då – och om de hade det, varför hade de det? Samhället styrs nu av eliten – styrdes det inte av eliten för fyrtio år sedan? Efterfrågades verkligen vanliga människors åsikter och uppfattningar för fyrtio år sedan?

Om detta är historien, så kan man redan här ana sig till hur de ser på framtiden och vad som behövs för att nå dit.

Dalarnas Socialistförening, som är en av de två organisationerna som faktiskt tar ordet socialism i munnen, presenterar sin vision. I en video med en medlem förklaras att man vill ”ändra på principerna” för hur samhället organiseras och att man vill stärka en organisation som ”jobbar stenhårt” för att ändra på dessa principer, som innebär att ”vi människor och vår omgivning sätts i fokus, inte vinster och avkastning.” Det är inte fjärran att anta att det är socialismen de menar med detta, i och med att de har det i namnet, men mer konkret än så blir det inte. Vägen till socialismen lämnas öppen och det mest konkreta man får är att man vill ”jobba stenhårt”.

Som tur är, så konkretiserar ytterligare en video det hela. I denna fastslås att man vill att ”människorna som bor i Dalarna ska ha mer att säga till om när det gäller naturresurserna som finns här och ta del av den vinst det blir då.” Detta är alltså visionen – socialismen har reducerats till en fråga om omfördelning, där folket ska få mer utan att ifrågasätta varför folket inte har allt. Socialismen blir inte en fråga om makt utan om något mer reglerade relationer mellan klasserna inom kapitalismen.

Allting pekar i en riktning: en idealisering av folkhemmet och en nostalgi inför det – en vilja att återvända till de gamla goda dagarna.

Vad kan vi säga om lokalpartierna?

Lokalpartiernas politik kan i korthet sammanfattas som folkhemsnostalgi kryddat med främlingsfientlighet och rasism. Mer är det inte och mer verkar det heller inte bli. Det vi har att göra med är opportunism i kvadrat.

De har i första hand udden riktad mot invandrare. Dessa ska tvingas lära sig vad demokrati är i ”samhällsorienterade kurser” och de ska inte få gå före i kön – den så kallade ”etniska gräddfilen”. De ska utvisas och tvingas in i fackföreningarna.

I andra hand presenterar de en politik som ger intrycket av att den negativa politiska utvecklingen har att göra med politikernas val, att det är fråga om irrationalitet. Om politikerna bara kunde gå ner i lön eller om de bara kunde vara lite mer verklighetsförankrade, så kunde allting bli bättre.

Detta hänger i sin tur ihop med bilden av hur Sverige de senaste trettio åren har förändrats, hur samhället har blivit råare och hur klyftorna ökat – vilket de naturligtvis har, men den politiska utvecklingen slog inte ner som en blixt från klar himmel när Sverige gick in i 90-talet, som de vill få människor att tro genom den historieskrivning de presenterar.

Det är också utifrån denna beskrivning de definierar sina visioner: i den mån de pratar om socialismen blir den liktydig med folkhemmet och för dem som inte nämner socialismen framträder ändå folkhemmet som idealet, varför man också bemödat sig om att skriva bort klasskampen under stora delar av 1900-talet.

När vi tittar på det hela utifrån Lenins egen analys av opportunismen, blir det hela väldigt tydligt. I lokalpartiernas politik finns det gott om otydlighet (ex: Socialisterna Välfärdspartiets migrationspolitiska program och partiprogram) som döljer samhällets uppdelning i klasser (ex: kurserna i ”samhällsorientering”) och som gör socialismen till något vagt och obestämt. Det finns överallt tendenser till skönmålning (ex: ”rättvisan” som existerande under folkhemmet) och skapandet av illusioner (ex: makthavarna har ”svävat iväg” – det som krävs är att politiken ”återförs” till jorden). Det som lokalpartierna har gemensamt är att de på sin höjd vill förbättra (men förstås inte för de afghanska männen och de som åker på den ”etniska gräddfilen”) istället för att ersätta.

När de därför bygger sin politik och attraherar väljare, sympatisörer och medlemmar gör de det på en genomopportunistisk grund. Dem som de lockar till sig kommer till dem främst eftersom de riktar udden mot invandrare och i andra hand för att de (eventuellt – det återstår att se) kan fånga upp en längtan efter det förgångna. Om ens syfte hade varit att samla ”experience points” och att omsätta dessa i en kommunistisk praktik framstår det som fullkomligt obegripligt att samla högeropportunistiska ”experience points” – för hur kan dessa någonsin omsättas i en kommunistisk praktik?

För var dag som går kommer det bli svårare för de som eventuellt uppriktigt trodde på taktiken att bilda opportunistiska och populistiska lokalpartier att vända tillbaka trenden, att ta tillbaka sina partier och att bedriva en politik utifrån en revolutionär grund.

Samtidigt förändras naturligtvis personerna inom partiet – det samhälleliga varat bestämmer medvetandet, som Marx skrev – och den som från början gick in i dessa partier med de ädlaste avsikter kommer ut som någonting helt annat.

För oss som kommunister finns det inga beröringspunkter med dessa, utan i den mån de ens ska få uppta vår tid och energi måste det vara som politiska fiender.

Vad gäller partierna i sig så framstår vissa av dem som mer ”seriösa” än andra – exempelvis Malmölistan framstår som en sydsvensk variant av Örebropartiet, som ju ändå lyckats locka till sig runt 3 000 röster och en viss framgång för Malmölistan kan nog inte uteslutas. Om det resulterar i ett mandat i kommunfullmäktige återstår att se, man konkurrerar ju trots allt på ett mer eller mindre tydligt sätt med Sverigedemokraterna. Socialisterna Välfärdspartiet kommer från en relativt stabil bas i Västervik och har enstaka medlemmar på andra orter. Det finns väl ingen större anledning att anta att de inte kan bibehålla sin bas i Västervik, vilket de lyckats med hittills.

Trelleborg för rättvisa¸ vars inlägg på sociala medier knappast får mer än en gilla-markering och som inte ens bemödat sig att uppdatera sin Facebooksida kan knappt ens bedömas som seriösa, medan 24:7 i Varberg ändå gjort en egen hemsida med lite filmer av dålig kvalitet. Att dessa skulle nå framgångar skulle i ett spelsammanhang generera höga odds.

Dalarnas Socialistförening har en Facebooksida, men inte mycket mer. Trots sammanslagningen med Socialisterna Välfärdspartiet förekommer sparsamma uppdateringar där.

Så långt om den lokala politiken. Framför allt hos två av de partier vi tittat på här finns det ansatser att sprida sig. Först har vi Örebropartiet, som genomfört en insamling för att antingen skapa avläggare på andra orter eller hjälpa till att skapa nya ”örebropartier” på nya ställen. Man skriver att man bland annat kommer att ”bekosta hemsidor till partier hemmahörande i Värmland, Östergötland och Stockholmstrakten”. Än så länge verkar det ha gett utslag i Arvika. Partiet vill också ställa upp i regionvalet 2022 och man står bakom Lokalpartiernas Ungdomsorganisation, som grundades av Allard för några år sedan och som verkar fått mest uppmärksamhet för sin kritik mot islamistiska skolor.

Det andra partiet som samlat krafter och som jobbar mot att bli en rörelse utanför sin egen lokala bas är Socialisterna Välfärdspartiet. Sammanslagningen med Dalarnas Socialistförening och etablerandet av ett rikstäckande parti är genomfört, vilket är grunden för partiets deltagande i riksdagsvalet 2022. Här och var har man också lockat till sig missnöjda vänsterpartister, såsom i Uppsala. Det nya partiet har valt Karl-Gustav Nilsson till sin ordförande och man försöker sälja in honom som ”bankslaktarn”. Det hela framstår nästan som parodiskt och det återstår att se om man får det genomslag man hoppas på.

I sammanhanget är det intressant att se på den oheliga allians som ett tag verkar ha existerat mellan Socialisterna Välfärdspartiet och Rättvisepartiet Socialisterna. Det senare partiet har under årens lopp framställt sig själva som kämpande för de asylsökande och som stående i främsta ledet i protester mot utvisningar – enligt partiet själva är man de första som kontaktas för ”internationell solidaritet, stöd i asylprocesser och för att stoppa utvisningar”. Det förra partiet siktar däremot på att profilera sig som invandringskritiskt. Här möter vi återigen opportunismens otydlighet: ett samarbete mellan dessa partier kommer att innebära att två diametralt motsatta uppfattningar om migrationen existerar sida vid sida: medan Rättvisepartiet försöker blockera utvisningar och hjälpa de asylsökande står Välfärdspartiet och hejar på de som genomför utvisningarna.

En koalition som denna baseras kan inte på en principiell politik, utan helt enkelt om en vilja att växa för växandets skull – det blir en kvantitativ tillväxt, ingen kvalitativ. Det visar hur bankrutt en koalition som inte bygger på politisk enhet blir.

Efter en lång text måste vi konstatera att vi har att göra med politiska motståndare som fördröjer och förhindrar utvecklingen mot socialismen genom att de skapar illusioner kring kapitalismen och vad som är möjligt under den. De döljer hur den fungerar genom sin politik och de döljer vad som krävs för ett annat samhälle. Partierna representerar en anpassning till kapitalismen medan vi vill bryta med kapitalismen – vi går åt två olika håll och vill vi komma framåt mot revolutionen måste vi betrakta även dessa partier som motståndare, vars objektiva funktion blir att säkra kapitalismens fortbestånd.

Samtidigt måste vi också poängtera svårigheten i att formulera en revolutionär politik. Det är inte bara att hitta lite paroller att organisera kring, utan parollerna och frågorna måste formuleras glasklart, på ett sådant sätt att de inrymmer så få otydligheter som möjligt och öppnar för ett ifrågasättande av kapitalismen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.