”I Afghanistan åt jag för första gången krabba och amerikansk köttstuvning”

KULTUR I boken Zinkpojkar ger den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj ord åt veteraner från den sovjetiska insatsen i Afghanistan. Här får de själva tala och berätta sina historier och om man ska tro dem, finns det knappast ett enda gott ord att säga om den sovjetiska insatsen i landet.

Alldeles i slutet av 1979 påbörjades den sovjetiska insatsen. Den skulle komma att pågå ända till 1989. Nio år, en månad, tre veckor och en dag. Den 15 februari 1989 lämnade de sista sovjetiska soldaterna landet. Närmare en miljon sovjetiska soldater deltog och nästan 15 000 av dem skulle aldrig mer se sitt hemland, de hade fullgjort sin internationalistiska plikt.

Det Aleksijevitj har gjort är att leta upp soldater, mödrar och tjänstemän som var i Afghanistan eller hade söner som tjänstgjort där. Det är deras historier som presenteras med korta avbrott skrivna av Aleksijevitj själv.

En mörk historia..?

Den bild som träder fram i intervjuerna är mörk. Den kunde inte vara mörkare. Sovjetunionens insats beskrivs som becksvart.

Nya rekryter misshandlades av mer erfarna soldater. De sovjetiska soldaterna sprängde med nöje sönder afghanska begravningar. Deras mat dög knappt åt hundar. De fick ingen utbildning. De förnedrades av sina befäl och lurades till tjänstgöringen. När de väl var färdiga i Afghanistan dumpades de i Tasjkent och fick ta sig till sina hemstäder bäst de kunde. De torterade. De lemlästade. De mördade. Deras utrustning var undermålig. Hjälmarna var från 30-talet och de skottsäkra västarna var så tunga att de knappt gick att bära. Soldaterna sålde sina vapen på svarta marknaden för extra pengar och de sovjetiska kvinnorna sålde sina kroppar.

Så är historien som dessa soldater, mödrar och tjänstemän berättar. Frågar man dem så har de aldrig sett röken av de daghem som man skulle ha byggt eller det uppbyggnadsarbete man menade sig ägna sig åt.

Ändå så vet vi: den sovjetiska hjälpen till Afghanistan tog formen av dammar, traktorer, utbildning, kvinnlig frigörelse och mycket annat.

Osökt frågar jag mig hur urvalet gått till. Vad har Aleksijevitj sett i dessa berättelser som fått henne att välja just dem?

”Här kommer de till tals – soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna…”

Så står det på bokens baksida. Här får äntligen de vanliga människorna tala ut. De får berätta hur det verkligen var. Men kan hundratalet vittnesmål vara representativa för nästan en miljon människors erfarenheter? Jag tvivlar.

Är då deras erfarenheter inget värda? Kan de enkelt avfärdas? Så långt skulle jag inte gå. Mycket av det som beskrivs hände säkert – min poäng är emellertid att det inte var det enda som hände; att den bild som målas upp skulle behöva nyanseras.

Det stämmer säkert att afghanska begravningståg sprängdes. Det stämmer säkert att soldaterna misshandlade varandra. Det stämmer säkert att maten och utrustningen kunde varit bättre. Vi kan dock inte bedöma dessa händelser i ett vakuum, isolerade från sitt sammanhang.

Vad gör det med en människa, en soldat, när han får se sin kamrat komma tillbaka från striden utan varken armar, ben eller könsorgan, inlindad i plast för att han inte skulle förblöda utan lida? Eller när de till hälften flådde sovjetiska soldater levande, satte ut dem på vägen och gillrade fällor runt omkring honom, så att räddningsinsatsen också skulle stryka med? Det var ödet för många sovjetiska soldater som inte hann undan.

Vad gör det med en människa, en soldat, som ger karameller till en liten flicka för att nästa dag se henne med avhuggna händer? Det var straffet för samröre med de sovjetiska soldaterna.

Jag kan inte svara på frågan och jag hoppas verkligen att jag ska slippa göra det, men jag kan ana mig till ett svar.

Det är inte orimligt att förvänta sig en högre moral av en soldat i en socialistisk armé men moralen uppstår inte av sig själv och om den finns kan den även brytas ned. När de unga rekryterna kom till Afghanistan var det från ett land som med allt raskare takt gick mot sitt slut, där alltfler kom att söka berika sig själva, där ledarna för partiet och ungdomsförbundet över en natt lade beslag på de stora statliga bolagen i och med kontrarevolutionen. Att bygga upp socialistiska människor när socialismen framstår som alltmer ihålig förefaller mig vara en svår uppgift.

Var finns bokens behållning?

I de personliga berättelserna, helt klart. Hur upplevelserna formar människorna. Deras förluster och deras mänsklighet. När kvinnan sa till sin man som strax skulle åka, att han aldrig skulle stupa. Hon älskade honom så mycket att de aldrig skulle kunna döda honom. Att kärleken inte var stark nog behöver kanske inte sägas.

Men politiken? Det är en politisk bok. Det är en bok präglad av anti-sovjetism. Den söker inte efter fakta ur verkligheten. Den bidrar inte till förståelse.

Men ibland bryter verkligheten ändå igenom: berättelsen om den sovjetiska soldaten som för första gången får äta krabba och amerikansk köttstuvning efter att ha muddrat en död jihadist säger oändligt mycket.

Den ger en antydan om vad dessa unga sovjetiska soldater mötte. I Afghanistan slogs de mot imperialismen. Även om boken vill få oss att glömma det, så är det i slutändan en omöjlighet att radera historien.

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.