Folket i storpolitikens korseld

TEORI & HISTORIA Talibanerna har tagit makten i Afghanistan. Ett islamistiskt styre, som redan har knutit kontakter med bland annat Kina, har upprättats. Vad som väntar folket är inte svårt att räkna ut. Ett annat öde hade dock varit möjligt för Afghanistan. I följande artikel, ursprungligen publicerad i Riktpunkt 2001, presenterar vi en del av Afghanistans bortglömda historia.

När den sovjetiska regeringen 1979 beslöt att tillmötesgå den afghanska regeringens upprepade hemställan om militär hjälp i försvaret av Afghanistan, så var detta en naturlig följd av de militära samarbetsavtal som alltsedan Oktoberrevolutionen förelegat mellan de två länderna.

I mitten av 1918, när brittiska trupper trängde in på det sovjetiska Turkestans territorium och ockuperade områdena på andra sidan Kaspiska havet, utgjorde den växande brittiska militära närvaron i Centralasien ett direkt hot också mot den afghanska statsbildningen. Nödvändigheten av sovjetisk-afghanskt militärt samarbete framstod som uppenbart för båda statsledningarna.

Englands krigsförklaring

Britternas militär-politiska aktivitet, inriktad på att lägga Afghanistan under sitt inflytande, ökade när Amanullah kom till makten. Som svar på att den nye emiren utropade Afghanistan till en helt oavhängig stat förklarade Storbritannien landet krig i maj 1919.

En brittisk armé om nästan 350 000 man, med en teknisk utrustning och slagstyrka som aldrig tidigare skådats i Asien, drogs samman vid den afghanska gränsen. Mot den stod 40 000 man i den dåligt utrustade afghanska armén.

I den situationen kom Sovjetryssland Afghanistan till hjälp. Röda armén krossade de brittiska trupperna på sitt avsnitt och underlättade därmed afghanernas kamp vid den indiska gränsen. Detta bidrog i hög grad till det afghanska folkets slutliga seger i det engelsk-afghanska kriget.

I februari 1920 uttryckte den afghanska regeringen i en not till den sovjetiska regeringen tacksamhet för dess välvilliga politik gentemot folken i Orienten och för att den stäckt ut en hjälpande hand till det oberoende Afghanistan.

Militärt förbud

Den afghanska regeringen bad den 8 maj 1920 regeringen i Sovjetryssland om allsidig, däribland militär, hjälp och föreslog samtidigt att man skulle sluta ett militärt förbund och ett handelsavtal. Överenskommelsen ingicks den 13 september 1920 och var historiens allra första internationella avtal om militär hjälp åt ett folk som försvarade sin erövrade självständighet.

Redan under det första decenniet som sovjetstaten och det oavhängiga Afghanistan existerade lades alltså en stabil grund för det sovjetisk-afghanska samarbetet. Detta har sedan vidareutvecklats. Med hänvisning till att USA:s leveranser av vapen och krigsmateriel till Pakistan ökade, och att detta land i allt större omfattning höll på att förvandlas till en bas för undergrävande av Afghanistans oavhängighet, anhöll den afghanska regeringen i mitten av 1950-talet –med kung Zaher Shah i spetsen, d v s samma kung som USA nu vill återinstallera i Afghanistan- om sovjetisk hjälp med att stärka Afghanistan både civilt och militärt. Den sovjetiska regeringen hörsammade denna hemställan. Bönen om utvecklingshjälp hade regeringen i Kabul också riktat till USA, men där ställde man sig kallsinnig.

En afghansk regeringsdelegation förklarade vid ett besök i Moskva i oktober 1956 att den afghanska ledningen satte stort värde på sovjetregeringens hållning i alla frågor som berörde båda parterna. Man förklarade också att man stärkts i sin övertygelse att Afghanistan i Sovjetunionen hade en trogen vän, som konsekvent försvarade alla fredsvänliga folks intressen. Många unga officerare skickades till utbildning i Sovjetunionen.

1964 tvingade kungen sin kusin Daud, som han nio år tidigare själv insatt som premiärminister, att avgå. Men han återkom till sin post efter att han med hjälp av unga officerare störtat kungen. Zaher Shar gick i exil i Italien. Daud själv utropade republik och avsade sig 1973 sina kungliga titlar. Så småningom kom han emellertid i konflikt med de unga officerarna som krävde progressiva förändringar i landet. På mitten av 1970-talet bildades embryon till illegala fackföreningar bland landets 60 000 fabriksarbetare och ca 600 000 hantverkare.

Revolutionära demokrater bildade en rörelse som ägnade agrarfrågan grundläggande betydelse. De ca 10 000 stora jordägarna, som endast utgjorde 1 procent av alla jordägare, innehade 20 procent av den bästa odlade jorden. Samtidigt hade 600 000 fattiga bondefamiljer tillsammans mindre än 8 procent av den odlade arealen. 413 000 bondefamiljer var helt jordlösa. Afghanistans folkdemokratiska parti (AFDP), som grundades 1965, det första partiet som i sitt program krävde en jordreform och avskaffandet av de halvfeodala förhållanden på landsbygden.

Att dra in själva bönderna i kampen var emellertid mycket svårt. Den nästan totala analfabetismen, det traditionella beroendet av godsägarna, religiösa fördomars och religiösa ledares dominans hindrade utvecklingen av ett demokratiskt klassmedvetande bland landsbygdens fattiga. Med facit i hand måste den demokratiska rörelsen idag inse, att man underskattat dessa faktorer i kampen för ett bättre liv. Folkets objektiva behov och revolutionens progressiva målsättningar räckte inte för att föra de demokratiska omdaningarna till seger när man inte lyckades vinna folkmajoriteten.

20 olika folk

Ett viktigt element i den förrevolutionära kampen var den nationella frågan. I landet lever mer än 20 olika folk från fem etniska grupper: ca 8 miljoner pashtuner, 1,5 miljoner uzbeker, e miljon hazarer, omkring 500 000 turkmener och ca 200 000 belucher.

En särskild roll spelar de högsta andliga ledarna som utgör en viktig del av den härskande klassen. De mest framträdande av dem står i spetsen för stora familje-klaner med flera tusen myrider (anhämgare). Många av dem ägde stora jordarealer, fastigheter i städerna, handelsbolag och
konton i utländska banker. Dessa familjekorporationer var representerade i det kungliga parlamentet och innehade befattningar i högsta statsapparaten.

Det var dock inte alltid att deras intressen sammanföll med den härskande dynastins. Många ledare hade skaffat sig utbildning och kunskaper i andra islamiska länder eller i Väst. Deras kritik riktades mot de demokratiska krafterna, för de ville leda landet in på en ”islamisk utvecklingsväg på kapitalistiska grunder.

I april 1973 genomförde de progressiva krafterna under AFDP:s ledning en närmast oblodig revolution, inledde en jordreform i böndernas intresse, bildade en ny statsapparat och statlig kontroll över handelsbolagen. De startade massorganisationer och inledde en omfattande utbildningskampanj.

Aggressionen inleds

I slutet av 1970-talet gjorde imperialisterna ett brett upplagt försök att gå till motoffensiv mot revolutionens och den nationella frigörelsens krafter. I detta läge utgjorde Aprilrevolutionen i Afghanistan en utmaning mot imperialisterna. De satte igång med att i gränsområdena utbilda sabotage- och terrorgrupper som sändes in i Afghanistan.

Den 15 april 1979 trängde tusentals banditer, ledda av amerikanska, pakistanska och andra utländska officerare, in på Afghanistans territorium. Aggressionen fick oroväckande dimensioner när väpnade band också tog sig in i landets inre områden.

Det var i den situationen som Afghanistans revolutionära regering vände sig till Sovjetunionen med en begäran om bistånd i utbildningen och utrustningen av revolutionsarmén.

Sovjetregeringen efterkom denna begäran. Det skedde”i en anda av traditionell vänskap och grannsämja och i enlighet med FN-stadgan med båda parters medgivande att vidta erforderliga åtgärder för att trygga de båda ländernas säkerhet, oavhängighet och territoriella integritet”.

Invasionen trappas upp

Den fortsatta händelseutvecklingen visade att USA och Pakistan hela tiden trappade upp sina sabotageaktioner mot Afghanistan. I slutet av 1979 var mer än 10 000 lejda mördare koncentrerade enbart i Kabulprovinsen.

Under dessa omständigheter beslöt den sovjetiska regeringen att tillmötesgå den afghanska regeringens upprepade hemställan om omedelbar hjälp i försvaret av Afghanistan. I enlighet med med § 51 i FN-stadgan sändes en begränsad sovjetisk truppkontingent till Afghanistan i slutet av december 1979.
Då liksom senare har såväl Moskva som Kabul vid upprepade tillfällen förklarat att den sovjetiska truppkontingent genast kommer att dras tillbaka från Afghanistan, så fort man upphör med att skicka in kontrarevolutionära band i Afghanistan och pålitliga garantier ges för att det inte blir någon ny invasion.

Men USA och andra västmakter satsade stora medel på att utrusta de kontrarevolutionära trupperna, inte minst talibanerna. Både det afghanska folket och Sovjetarmén led stora förluster. Med massivt västligt stöd krossades det försök att bygga upp demokratiska, progressiva förhållanden i Afghanistan. Efter ett avtal i FN:s regi med Pakistan och USA om trupptillbakadragande drog Sovjetunionen 1988/89 tillbaka sina trupper. Västmakternas intresse slocknade, någon nämnvärd utvecklingshjälp blev aldrig av.

Kriget i landet fortsatte som blodig och utdragen uppgörelse mellan olika klaner och grupperingar. Talibanerna, som hade fått mest västligt hjälp, lyckades slutligen att ta över makten och upprätta sin reaktionära regim.

Barbara Hagel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.