Rymdskrot – resterna av kapitalets tentakler i rymden

KLIMAT Jorden är för liten för den expanderande kapitalismen – vi vet att internet flyttar ut i rymden via satelliter som ger snabb, global uppkoppling utan avbrott, att olika positioneringssystem som GPS fungerar via satellit och att våra mobiltelefoner skickar sina samtal via satellit över hela världen. Dessutom är rymde proppfull av militära övervakningsanordningar som fotograferar med superb upplösning och lyssnar på allt de har intresse av. Det vi oftast tänker på när det gäller rymden är förstås vädersatelliter och vetenskaplig utforskning – astronauter som gör experiment eller teleskop som tar bilder av fjärran galaxer – men verkligheten är alltså inte så harmlös.

Men vad gör det om rymden runt jorden blir allt trängre? Det finns ju gott om plats… eller? Nu är det ju så att rymdskrot, dvs. trasiga och förbrukade satelliter, rent skräp som gamla raketsteg från när satelliter och rymdfarkoster skickades upp, och söndertrasade rester av kollisioner mellan sådana vrak ligger i bana ganska nära runt jorden. Där kan de stanna i allt från ett par till hundratals år, beroende på hur högt de går och hur lång tid det tar för dem att komma ner på nivåer där det finns en tunn atmosfär som ger friktion och till sist bränner upp dem. De trasiga föremålen kan räknas i miljoner, och de flesta ligger förstås på samma avstånd från jorden som de fungerande satelliter som fortfarande används. Man skyddar teknik och människor mot ”rymddamm” med sköldar och övervakar det stora skrotet så gott det går, och man försöker få ”levande” satelliter att väja från kollisioner, men det är omöjligt att hålla reda på alla småbitar mellan en och tio centimeter. De är ett riktigt hot i rymden, eftersom de färdas så oerhört fort. En astronaut på rymdpromenad kan få dräkten söndersliten och dö, och är biten större kan den krossa panelen på en rymdstation. Den kan förstås också krocka med en satellit som är i gång och slå ut den, och skapa ett nytt regn av småbitar – och det hela kan sedan leda till en förfärande kedjereaktion, en så kallad Kessler-effekt, där alla fungerande satelliter slås ut.

Då slocknar våra telefoner och TV:n blir svart. Flygplanen som navigerar med positioneringssystem och talar med flygledartornen via satellit löper stor risk att ramla ut skyn och av alla de fartyg som styrs på samma sätt lär ett antal gå på grund med både radioaktiva och fossila megautsläpp som följd. Vi får heller inga tidssignaler från satelliter, och snart har världen inte längre samma tid i sina digitala system. Det betyder att finansiella transaktioner stoppas upp och olika industrier får problem med produktion och distribution när rullande leveranser blir omöjliga (att saker alltså kommer just i rättan tid till fabriker och affärer i ett ständigt rullande transportsystem, så att man inte behöver lagerhålla – något som naturligtvis bygger på en omfattande digitalisering). Allt som använder satellitteknik stannar helt enkelt av. I den mån som el, vatten och avlopp styrs digitalt och det digitala nätverket är sammankopplat via satellit så slutar det fungera. Väderkatastrofer kommer som överraskningar och det är slut på stora delar av forskningen om klimat, geografi och astronomi. Och kommer vi någonsin igen att kunna skicka upp människor till den skrotbelamrade rymden?

Jovisst, man kan leva utan satelliter. Vi kommer tillbaka till sjuttiotalet och får nöja oss med kabeldragna lösningar, men föreställ dig kaoset innan de övergivna systemen tas i bruk igen! Och föreställ dig skräcken när ingen vet vad som hänt! Krig? Livsfarlig pandemi? En asteroid som utplånat Amerika?

Då inställer sig ju frågan hur sannolikt det är att detta händer, och om man kan göra något åt det. Skräckscenariot med Kesslereffekten är visserligen möjligt idag, men riktigt farligt blir det först om ett par årtionden om vi fortsätter skicka upp satelliter utan hejd och utan säkerhetssystem.

Men visst kan man göra något åt det. Satelliter kan ha system som skickar in dem i atmosfären för att brinna upp när de inte längre används, till exempel. Det har en mängd länder avtalat om, men det följs inte i särskilt hög grad. Det är en extra kostnad som ingen vill ta ansvar för.

Man kan också utveckla lösningar för att rensa upp i skräpet och ta ned det till jorden igen. Man skicka ut det längre bort i rymden. Detta är dyra lösningar – just nu håller ESA på att försöka hämta ned en död satellit stor som en buss, och det är ett miljardprojekt. De satsningar som görs är mest på försöksplanet och inte intressanta för de profitsugna bolag som skickat upp det som nu blivit rymdskrot.

Det är förstås också möjligt att vara ytterst återhållsam med att skicka upp mera material. Förutom de militära rymdföremålen som ökar i hisnande takt och ökar skrotmängden lika snabbt, så beror ju en stor del av satellitbehovet på kommunikationsboomen. Nu vill flera olika jätteföretag skicka upp små satellitsvärmar som flyger i formation och förser hela världen med internet: Elon Musk ligger främst, men Amazon och exempelvis kinesiska aktörer är hack i häl. Det skulle räcka med ett enda sådant projekt, förstås – om det inte var för konkurrensen, som leder till att det skapas parallella nätverk som slåss om rymdmarknaden. Det är exakt samma sak med positioneringssystem, som GPS, där det finns minst fyra samexisterande system. Om man begränsade sig till icke-konkurrerande nödvändig kommunikation och positionsinformation, forskning och väderprognoser så skulle möjligheten till överblivet skräp minska drastiskt. Men det är väldigt ointressant för kapitalismen som hittar ständigt nya sätt att profitera på rymden: ett bisarrt exempel är ett företag som skickar upp de kära avlidnas aska i omloppsbana mot en rejäl penning.

Att stå inför risken med en global kris som tar ifrån oss stora tekniska landvinningar är ytterligare ett skäl till att avsluta den kapitalistiska eran och garantera att vi även fortsättningsvis har elektricitet i samhället och kan kommunicera snabbt och säkert.

Dessutom är människan en utforskare och tänkare, i var och en av oss bor tusentals frågor om världen och livet. Att utforska gränserna för vår verklighet är något om höjer vår medvetenhet och livskänsla – det vore sorgligt om vi inte kunde blicka långt ut i rymden med teleskop i omlopp, sorgligt om vi aldrig kunde skicka upp forskare och laboratorier igen.

Marina Weilguni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.