Kazakstan – en färgrevolution?

UTRIKES Många har varit snabba att döma ut protesterna och strejkerna i Kazakstan som en så kallad färgrevolution. Man har ofta varit snabb att döma ut det folkliga missnöjet och förringa det, samtidigt som man fokuserar på väl valda fakta för att underbygga sina spekulationer om US-amerikansk infiltration. Verkligheten sjunger dock en annan sång och kvar blir ingenting annat än opportunism, ett försök att dölja verkligheten.

Från den italienska tidningen La Riscossa, knuten till det numera opportunistiska och Kina-vänliga Partito Comunista, till norska konspirationsteoretiker och svenska gammel-maoister är ”analysen” likadan: det rör sig om en färgrevolution.

Det som alla dock har gemensamt är att ingen har undersökt den ekonomiska verkligheten. Ingen av dem har bemödat sig om att se vilka som har vilket intresse i landet. Man har nöjt sig med rapporter från olika tankesmedjor, hämtat sina källor från rysk regeringsmedia och tagit självutnämnda oppositionsledare på orden när de påstått sig representera den kazakiska oppositionen.

Vi ska först titta lite på de argument som förs fram i dessa medier för att sedan ställa dem mot verkligheten och vi ska dra lite slutsatser.

Opportunisternas argument

Det viktigaste argumentet för att det skulle röra sig om en färgrevolution är det faktum att den US-amerikanska organisationen National Endowment for Democracy har sponsrat ett antal organisationer i Kazakstan. Efter en tafflig inledning i La Riscossa följer en lång genomgång av alla de organisationer som man gett stöd till under 2020. På den norska konspirationsbloggen steigan.no sammanfattar man det hela med att ”NED sände 2020 runt 1 miljon dollar till minst 20 samhällsorganisationer i Kazakstan”.

På den svenska bloggen med det anspråksfulla namnet Global Politics förs samma argument fram och självsäkert slår man sig för bröstet och konstaterar att det ”är ett säkert tecken på att USA spelar en roll bakom kulisserna”.

Vi håller i minnet: det rör sig alltså om bidrag på runt en miljon dollar under ett år. Billigt, menar italienarna! Dessa siffror kommer bli relevant längre fram i artikeln.

Nästa steg är att föra fram en rapport från den så kallade RAND Corporation, som är en inflytelserik US-amerikansk tankesmedja. Denna tankesmedja släppte 2019 en rapport som heter Extending Russia där tankesmedjan går igenom olika sätt för USA att pressa tillbaka Ryssland och få landet att överanstränga sina resurser. Sammanlagt presenterade rapporten sex åtgärder där den femte är att pressa tillbaka det ryska inflytandet i Centralasien och trots att de inte följer någon åtgärdsplan skriver Global Politics att ”USA implementerar nu åtgärd 5, som syftar till att ’minska Rysslands infytande i Centralasien”.

Det sista försöket att misskreditera de som strejkar och protesterar är att helt enkelt förringa dem. I La Riscossa skriver man om hur bränsle faktiskt ändå inte är så dyrt i Kazakstan – det är faktiskt det elfte billigaste landet för bränsle i världen. Långt billigare än Ryssland, Saudiarabien och USA! Och man beklagar sig: regeringen lovade ju att inte höja bränslepriserna men ändå demonstrerar man.

Detta är de huvudsakliga fakta som opportunisterna bygger sina argument på. Inga fler fakta går att hitta, utan det som annars publiceras på ställen som dessa är insinuationer och spekulationer av typen det här liknar… eller det är möjligt att upproret är till för att försvara det ryska inflytandet i landet.

Varför opportunisternas argument inte håller

Vi börjar längst bak, med den famösa rapporten från RAND Corporation. Kan dessa människor ens ha läst den? Har de sett vad den handlar om i relation till Centralasien i allmänhet och Kazakstan i synnerhet? De har tagit en skärmdump på innehållsförteckningen och tror sig ha hittat något när de i själva verket avslöjar sin egen lathet.

I rapporten skriver man om tre sätt att möta det ryska (och kinesiska inflytandet) i området och aldrig nämns någon byte av regering i Kazakstan – men, kanske någon nu invänder, skulle man prata om detta öppet om man eftersträvade det? Man gör det i fallet Vitryssland, så varför inte Kazakstan, om man nu såg det som en fiende?

Åter till det tre sätten att utmana Ryssland. Först och främst handlar det om ”handel och tekniska avtal”. Det andra sättet är att inte hantera Eurasiska Ekonomiska Unionen som en institution, utan att hantera de enskilda länderna. Det tredje sättet är att upprätta ”transportkorridorer som går förbi Ryssland”. Det är allt. Inget kuppmakeri och ingen regime change. Betyder det att USA (och alla andra aktörer, för den delen) är ointresserade av att styra utvecklingen åt sitt håll? Nej, naturligtvis inte. Den stora konspirationen mot den kazakiska regeringen finns emellertid bara i huvudet på konspirationsteoretiker.

Vad med National Endowment for Democracy då? Visar inte dess aktivitet att man vill åstadkomma en regime change?

Vi börjar med att plocka fram den miljon dollar som stiftelsen investerat i landet ur minnet. Mot denna ställer vi de över 36 miljarder dollar som US-amerikanska företag investerat i Kazakstan. Det är nästan en fjärdedel av alla direkta utlandsinvesteringar som gjorts i landet sedan Sovjetunionens upplösning.

Kastar vi en blick på de investeringar som gjordes i Kazakstan 2019 så bekräftas denna bild ytterligare. Det största investerarlandet var Nederländerna med 30 procent (lite över 7 miljarder dollar) av investeringarna, följt av USA med 23 procent (fem och en halv miljarder dollar). Långt därefter hamnar Schweiz och därefter Kina med sju procent av investeringarna det året. Ryssland kvalar in på en femteplats med ”bara” 5.8 procent av alla investeringar.

När vi tittar på handelssiffrorna bekräftas bilden ytterligare en gång. På tio år – mellan 2009 och 2019 – ökade den US-amerikanska exporten till Kazakstan med 22.6 procent. Framför allt rörde det sig om maskiner och flygplan. Den US-amerikanska importen har däremot minskat något sedan 2009 men låg ändå 2019 på långt över en miljard dollar. Här rör det sig framför allt om fossila bränslen.

Med detta i åtanke: är det verkligen National Endowment for Democracy som sätter agendan? Vad som ytterligare smular sönder detta argument är att National Endowment for Democracy började skicka pengar till Kazakstan redan 1994. Varför är det just i år som deras pengar blir avgörande?

Visst verkar det dock vara så att den US-amerikanska politiken följer förslagen från RAND Corporation, men inte riktigt på det sätt som opportunisterna och konspirationsteoretikerna verkar tro.

Det sista argumentet ska jag dock inte bemöda mig att besvara, utan det är viktigt att visa detta som ett exempel på hur ett kommunistiskt parti också kan degenerera.

Så, har vi att göra med en ”färgrevolution”? Var finns den materiella grunden för ett sånt påstående? Varför skulle den US-amerikanska imperialismen förstöra så fantastiska investeringsmöjligheter? Skulle den av National Endowment for Democracy investerade miljonen trumfa alla de miljarder och åter miljarder som US-amerikanska företag investerat i landet? Skulle man äventyra den viktiga importen av fossila bränslen från landet?

Opportunisterna blir svaret skyldiga och jag tror att vi kan sluta oss till att färgrevolutionen är ett fantasifoster som är nödvändigt för att deras världsbild inte ska rämna.

Hur ser egentligen imperialisterna på det hela?

I motsättning till den konspiratoriska och opportunistiska bilden intar så gott som varje annan aktör en stöttande inställning till den kazakiska regeringen.

Ryssland har tidigare lovat att skicka trupper till landet för att ”normalisera och stabilisera situationen” medan den kinesiska presidenten hyllade ”den kazakiska presidenten för målmedvetet och starkt initiativ vid det kritiska ögonblicket, vilket snabbt lugnade ned situationen”. Det var också en fin omskrivning för att låta polis och militär gå lös på strejkande arbetare.

Å den andra sidan har EU uppmanat myndigheterna att respektera den ”grundläggande rätten till fredliga protester” och man har framhävt vikten av att våldet från staten är ”proportionerligt” när man ”försvarar sina legitima säkerhetsintressen”. Den US-amerikanska utrikesministern Antony Blinken betonade i ett samtal till sin kazakiska motsvarighet sitt lands ”fulla stöd för Kazakstans konstitutionella institutioner och mediafrihet och förespråkade en fredlig lösning med respekt för rättigheter.”

Så har de stora spelarna reagerat. Stödet för den nuvarande kazakiska staten är kompakt och det finns inte tillstymmelsen till opposition från något håll. För den som följt pengarna är inte detta heller något konstigt – de ekonomiska intressena bestämmer också hållningen gentemot Kazakstan.

Opportunismen är ett sjukdomstillstånd

Jag har genomgående kallat mina motståndare för opportunister. Detta av en enkel anledning: den politik de för åt drar en slöja över verkligheten. Den döljer, skapar förvirring och ställer sig objektivt på motståndarens sida.

Genom sina spekulationer om färgrevolutioner och regime change döljer de verkligheten och ignorerar de legitima krav som arbetarna och folket ställt och de ignorerar den sociala verkligheten i Kazakstan, som med all önskvärd tydlighet också har beskrivits av Kazakstans Socialistiska Rörelses ordförande Aynur Kurmanov.

Höjningen av priserna på bränsle är toppen på ett isberg av ”sociala problem som ackumulerats i flera år.” Alltifrån inflation, avindustrialisering, massuppsägningar och prishöjningar har skapat en explosion.

Under det andra halvåret 2021 drabbades landet av en enorm inflationsvåg, förklarar Kurmanov, som höjde priserna rejält. Samtidigt har storföretagen i landet genomgått stora rationaliseringsprocesser som inneburit massuppsägningar. En av dessa, som också var en av de utlösande faktorerna till de nuvarande protesterna genomförde Tengiz Oil. Över en natt sa de upp 40 000 arbetare. Innebörden av detta är att mellan 200 000 till 400 000 människor kastas ut i fattigdom, eftersom en oljearbetares lön försörjer mellan 5 och 10 personer, enligt Kurmanov.

Och vilka äger Tengiz Oil? De US-amerikanska monopolen Chevron och ExxonMobil.

Så ser verkligheten ut i Kazakstan och den gör opportunisterna sitt yttersta för att dölja. De gömmer sig bakom konspirationer och bakom idéer om anti-imperialism, där det blir nödvändigt att försvara Ryssland – och därmed den kazakiska regeringen – mot den US-amerikanska imperialismen.  Samtidigt är de blinda för att den US-amerikanska imperialismen redan är på plats och redan håller på att utmanövrera den ryska. Deras anti-imperialism blir en parodi.

De gömmer sig bakom idéer om den kinesiska socialismen, om hur framgångarna för kinesisk kapitalism också är framgångar för världens folk. De blundar för den kinesiska imperialismens framfart, vilket de kazakiska arbetarna inte haft möjlighet att göra. De spinner sina fria fantasier, oberoende av verkligheten och när verkligheten blir för påträngande ignorerar de den.

Opportunismen är ett sjukdomstillstånd. Den kommer sig av en sjuk världsbild, som gör att opportunisten hamnar fel i varje enskild fråga. Det är inte enstaka misstag eller oaktsamhet, utan det finns en systematik i opportunismen, den är metodisk och den står alltid på kapitalets sida.

Därför är det också så viktigt att dra ut den i ljuset.

Andreas Sörensen

2 tankar på “Kazakstan – en färgrevolution?

  1. Pingback: IL DRAPPOROSSO

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.