INRIKES Det statliga startlån som föreslås i en utredning som presenteras på måndagen syftar till att upprätthålla en monopoliserad marknad. Det förslaget fick kritik av Vänsterpartiet redan när utredningen tillsattes 2020. Kritiken är dock tandlös och håller sig inom kapitalismens ramar.
När Vänsterpartiet riktar kritik mot de statliga bolånen som nu ska föreslås på måndag är det en kritik som inte håller måttet. Den lyckas nämligen inte ens ifrågasätta hur bostadsmarknaden fungerar, utan fokuserar ensidigt på hyresmarknaden. Istället för att kritisera de enorma priserna och bankernas intressen i bostadsmarknaden, verkar de acceptera läget.
Bankerna och bostadsmarknaden
Den största inkomstkällan för de fyra storbankerna i Sverige är räntan på bolånen. Den uppgår till tiotals miljarder varje år och utgör åtminstone hälften av varje given storbanks årliga inkomst. Med andra ord, så är det den viktigaste marknaden för bankerna och deras främsta intresse ligger i att upprätthålla det system som nu finns. Ju fler lån, desto mer ränta. Ju mer ränta, desto högre profit.
Samtidigt har storbankerna också stora investeringar i byggföretagen själva. De har alltså också ett intresse av själva byggena. Vid första anblick blir intressena motsägelsefulla. Ju mer som byggs, desto mindre bostadsbrist. Ju mindre bostadsbrist, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto mindre lån. Och så vidare.
Nyckeln ligger i att hålla bostadsbyggandet på en lagom nivå. Byggs det för lite flyttar färre och då blir det också färre lån. Byggs det för mycket sjunker priserna och därmed också lånen. Det finns alltså ett tydligt intresse av att upprätthålla en artificiell bostadsbrist. Riktar vi blicken mot Boverkets och Byggföretagens egna siffror så stärks denna bild.
Boverket menar att det under perioden 2021 till 2030 skulle behöva byggas 60 000 bostäder per år. Det är alltså 600 000 bostäder under hela perioden. De siffrorna ligger man rätt långt ifrån. Enligt Byggföretagens egna siffror började man bygga omkring 48 000 bostäder under 2019 och sedan 1990 har det årliga genomsnittet för påbörjade bostäder legat på runt 30 000.
Är inte det rätt mycket, då? Kan man ens bygga mer än vad man gör nu? Naturligtvis går det. Under åren 1967-71 påbörjade man varje år bygget av över 100 000 bostäder. Mellan 1962 och 1974 påbörjade man minst 80 000 bostäder varje år. Allt detta enligt Byggföretagen själva.
Kunde man då, så kan man också nu. Saken är den – det finns inget intresse. Istället bygger man precis så mycket som behövs för att storbankerna ska kunna maximera profiten från sina investeringar i byggföretagen samtidigt som de maximerar vinsterna från bolånen.
Vänsterpartiets kritik
Denna sida av saken bryr sig Vänsterpartiet inte om i sin kritik. Man riktar ingen som helst kritik mot de enormt upptrissade priserna som skapats av den artificiella bostadsbristen. Partiets kritik fokuseras på tre områden:
- Ett statligt startlån gynnar de som redan har pengar. Det slår därför mot de som saknar medel alls.
- Ett statligt startlån skulle öka skuldsättningen bland befolkningen.
- Ett statligt startlån gynnar bostadsrätten framför hyresrätten.
Det första argumentet stämmer naturligtvis i viss utsträckning. De som inte har råd att ens jobba ihop fem procent av bostadens värde utesluts. Det sänker dock tröskeln och gör att fler kan belåna sig, vilket hänger ihop med deras andra invändning. Den stämmer naturligtvis, men som man formulerar sig handlar det inte om att skuldsättningen i sig är problemet, utan det rör sig om en ökad skuldsättning.
Den sista punkten är intressant. Finns det ett egenvärde i att ha hyresrätter framför bostadsrätter? Varför är det bättre om den kapitalistiska staten äger din bostad eller om du själv gör det? Min tanke, kanske fördomsfull och felaktig, är att det kommer sig av att man tror att den kapitalistiska staten utgör ett alternativ mot marknaden, den utgör ett sorts skydd för folket. Inte ens i de socialistiska länderna var detta en självklarhet – på bland annat Kuba är självägandet av bostäderna utbrett.
Kritiken går alltså inte ut på att ifrågasätta de höga bostadspriserna. Såsom kritiken är utformad accepterar man dem – man betraktar dem åtminstone som en självklarhet. Det är som det är, verkar man mena. Med andra ord, man accepterar de ramar man fått.
Kritiken går i stort sett ut på att reformer som dessa hotar hyresrätten och att det istället är på det området som statliga stödpaket behövs.
Vad vill då Vänsterpartiet?
I den interpellation som lämnades in med kritik mot det statliga bolånepaketet lyfter man fram fyra exempel på reformer man hellre vill se:
- Utöka investeringsstödet och inför statliga topplån.
- Genomför skattereformer så att hyresrätten får rimligare kostnader och därmed rimligare hyror.
- Reformera bostadsbidraget så att fler unga kan efterfråga de hyresrätter som finns.
- Stoppa ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt.
För Vänsterpartiet är hyresrätten alfa och omega. Det är både början och slutet på bostadspolitiken.
Det som är gemensamt för alla dessa förslag är att de inte ifrågasätter marknaden alls! Det är anmärkningsvärt att alla förslag går ut på att staten på ett eller annat sätt slipar ned kanterna på kapitalets bostadspolitik. Statligt stöd till hyresvärdarna för att de ska bygga mer. Skattereformer. Höjda bostadsbidrag. Allting är statliga åtgärder som accepterar kapitalets makt, men som gör makten lite mer behaglig för vanligt folk.
De förslag som presenteras är för det första fullt genomförbara för kapitalet – det kostar dem ingenting, utan de till och med tjänar på dem! Med ett höjt bostadsbidrag kan fler konkurrera om lägenheterna som finns och hyrorna kan pressas upp ännu mer. Vad är det som säger att statliga topplån eller ”rimligare kostnader” leder till lägre hyror? Dessa rimligare kostnader kan lika gärna användas för att utöka företagens vinstmarginal.
Sedan denna kritik formulerades 2020 har mycket litet förändrats. Vänsterpartiets bostadspolitik fortsätter att stärka kapitalet och inte ens deras ”radikala” förslag kring byggandet av mer hyresrätter är så vidare värst radikalt – det skulle tillåta de privata hyresvärdarna att höja hyrorna ännu mer!
Vänsterpartiets förslag är alla tandlösa och tama. De förhåller sig till kapitalets makt och accepterar den. Vänsterpartiet är för kapitalet vad lotsfiskar är för hajar: de rensar tänderna och huden och fräschar upp.
Andreas Sörensen
