Kajsa Ekis Ekman – chefredaktör på syndikalistiska Arbetaren

INRIKES Det stormar runt Kajsa Ekis Ekman igen. Nu har hon anställts som chefredaktör på syndikalistiska Arbetaren av tidningens vd Thomas Karlsson. Det ska ha skett bakom ryggen på både styrelsen och de anställda, och tre journalister som protesterat har hotats med uppsägning.

Uppgifterna kommer från Dagens Media, men återberättas av både Expressen och Dagens Nyheter som kan bekräfta att journalisternas fall drivs av Journalistförbundet. Hela frågan är dock sekretessbelagd och uppgifterna om storbråket är knapphändiga. Styrelsemedlemmen Isak Gerson säger till tidningen Flamman att han lämnat sitt uppdrag i styrelsen i förtid, men kan inte berätta mera på grund av sekretessen.

Ekis och Ukraina

Det har varit turbulent runt Kajsa Ekis Ekman förr. I våras avbröt Dagens ETC samarbetet med henne, efter att hon skrivit en ledartext där hon påstod att en av journalisterna på ukrainska Kyiv Independent hade kopplingar till den nazistiska Azovbataljonen. Chefredaktören Andreas Gustavsson gav sitt godkännande för publiceringen på en ledarsida och hävdade att det inte var artikeln i sig som ledde till att samarbetet avslutades, utan att Ekis sedan skrivit på sociala medier att den ryska nyhetskanalen Russia Today, RT, inte bara är en propagandacentral utan också har kvalitativt bra journalistik. Där gick Gustavssons gräns.

Naturligtvis är det ett märkligt resonemang, där det verkar ganska självklart att ETC inte ville sticka ut  med kritik av Ukraina, när hela det officiella Sverige hyllade Zelensky som en hjälte och beskrev hans regim som ett demokratiskt föredöme. Det här är inte rätt ställe för att upprepa vår syn på konflikten i Ukraina, som man kan läsa om på annan plats i Riktpunkt.

Vad man kan säga om Kajsa Ekis Ekman är förmodligen att hennes bedömning av RT var snabb, slarvig och inte genomtänkt. Hennes kommentar uttrycker helt enkelt naivitet och ytlighet.

Om könets existens och vänsterns enhet

Ytligheten visar sig också i hennes bok ”Om könets existens” som recenserats för Riktpunkt av Andreas Sörensen. I boken vänder hon sig emot en definition av kön som en självupplevd känsla, vilket öppnar upp för en intressant och legitim debatt. Tyvärr utmärker hon sig för en viss förvirring, och kan beslås med slarv runt centrala begrepp (bland annat påstår hon att faderskap inte kan bevisas) och visar dessutom en grundläggande oförståelse av hur materialism och idealism definieras. Riktpunkts recensent bedömer dessutom att hon skriver för en befintlig publik och letar efter fakta som stryker läsarna medhårs – det handlar inte om ett objektivt sanningssökande.

Och naturligtvis finner vi också hos Ekman den luddiga och naiva tanken att att all vänster måste enas oavsett ideologi och se till sina gemensamma intressen. Man kan se detta som en ”fackföreningsståndpunkt” och kanske är det vad som lett till Kajsa Ekis Ekmans nya jobb – det är fackföreningarna (här i from av syndikalister) som ska åstadkomma  socialismen. Men risken finns att inte heller denna ståndpunkt är genomtänkt och att den nya chefredaktören blir svaret skyldig när hon tillfrågas om vad arbetarklassen har att vinna på att en splittrad vänster enas, med reformism och klassamarbete med i den samlade soppan.

Arbetarens vd har nog gjort ett misstag – vare sig det är ideologiskt, kompetensmässigt, medbestämmandemässigt eller bara osmart. För det måste väl vara viktigt vad den nya chefredaktören tänker om arbetarklassens enhet (till skillnad från vänsterns) eller enheten i den sociala alliansen mellan arbetarna och andra förtryckta skikt? Men skulle hon ens förstå frågan?

Marina Weilguni

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.