Vad tjänar enheten till?

LEDARE (5/2018). Det verkar bli allt mer populärt att ropa efter enhet och samarbete mellan vänsterns olika organisationer och partier, som om det vore i sig något önskvärt. Ofta säger man att de skillnader som faktiskt finns mellan de olika partierna och organisationerna på vänsterkanten är underordnade de stora målen. Om detta kunde vi inte hålla med mindre – enheten är inget självändamål.

Vårt mål är att stärka vårt kommunistiska parti och bygga upp det till ett starkt och pålitligt parti i spetsen för en kämpande arbetarklass. Utan ett sådant parti har vi ingen möjlighet att på allvar utmana kapitalismen och imperialismen och på ett konkret sätt föra upp socialismen på dagordningen. Det kommunistiska partiet behövs för att organisera och strukturera upp de kamper som arbetarklassen på olika håll för och ge dem ett revolutionärt innehåll. Det kommunistiska partiet behövs för att utveckla analysen av kapitalismen i sitt imperialistiska stadium och sprida de revolutionära idéerna hos det arbetande folket. För att kunna göra detta krävs det att partiet behärskar sin egen ideologi, sin egen världsbild – partiet måste vara ideologiskt avancerat och kunna gå i täten inte bara i kampen, utan även analytiskt och teoretiskt.

Så långt är de flesta som kallar sig kommunister överens. Vad händer då när vi börjar prata om enhet i en brokig skara vänstergrupper? Det första som händer är att skillnaderna tonas ned. Man pratar om det som enar oss istället för det som skiljer oss. Man säger att vi borde kunna enas trots skillnaderna. Vad skulle det tjäna till?

En enhet utan en ideologisk klarhet vore att avsäga sig det ideologiska och organisatoriska ledarskapet. Det vore att föra in motsättningarna som idag finns mellan olika organisationer in i nya konstellationer, där de inte skulle försvinna, utan utvecklas och förlama de nya konstellationerna. Som det ser ut idag, är det här den enda sortens enhet som är möjlig, och en sådan enhet är vi inte intresserade av. En sådan enhet skulle sätta ytterligare käppar i hjulet för utvecklingen av den revolutionära rörelsen i Sverige.

I motsättningarna som finns mellan de olika organisationerna utvecklar vi vår egen syn på världen och vi stärker vår egen ideologi. Den kritik vi har riktat mot Kommunistiska Partiets vandring ut i högeröknen har tvingat oss att själva fördjupa vår kunskap om vår omvärld. Den kritik vi vid andra tillfällen riktat mot reformismen hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tvingar oss själva att utveckla vår revolutionära politik, att skärpa den och utveckla den. Den kritik som vi vid ytterligare tillfällen riktar mot trotskistiska, maoistiska eller anarkistiska partier och organisationer tvingar oss samtidigt att reflektera över vår egen organisation och ideologi. Till syvende och sist är det just motsättningarna som får oss att utvecklas.

Att skyla över dessa eller att underordna dessa enheten vore katastrofalt. Underordnar vi de verkliga skillnaderna under mer eller mindre reformistiska dagskrav har vi gett upp vårt eget existensberättigande och vi har avsagt oss vår möjlighet och plikt att utvecklas. Att kväva motsättningarna vore att vingklippa vår ideologi och vårt parti och det vore att ta ett rejält kliv i riktning mot ett reformistiskt vänsterparti. Tar vi det klivet, har vi avsagt oss vår rätt att kalla oss kommunister.

Det är ett sådant scenario som Kajsa Ekis Ekman målar upp när hon i en ledare i ETC (1/5) skriver att ”den dag vi alla går tillsammans, det är den dag vi kommer att ta över.” Det är en mer än lovligt naiv syn på vänsterns enhet. Det är inte enbart kvantitet som gör att vi kommer att kunna ta över – det är inte en enkel matematisk formel där vår sidas antal vid en eller annan tidpunkt kommer att vara större än våra motståndares och att vi i och med detta numerära överläge kommer att kunna ta över.

Hon fortsätter och skriver att när Sveriges alla lönearbetare (som enligt henne utgör 90 procent av befolkningen i vårt land) inser sina gemensamma intressen blir vi ostoppbara. Det är en klassisk syndikalistisk och tradeunionistisk ställning. Man ska ställa allt det som splittrar oss, såsom religion, kultur och, särskilt viktigt i det här fallet, ideologi åt sidan och låta intressena ta överhanden. Det är av just denna anledning som fackföreningar inte kan leda revolutionen – deras struktur och existensberättigande bygger på en intressegemenskap hos deras medlemmar och den måste gå utöver ideologi.

Den enhet vi eftersträvar är inte en enhet mellan den splittrade vänstern. Här finns inget att vinna på en enhet. Vi eftersträvar istället den praktiska enheten hos arbetarna och den konkreta enheten mellan arbetarna och andra förtryckta skikt av befolkningen. Det är på den här nivån som enheten är av yttersta vikt – inte i den föreställda styrkan hos en enad vänster. En enad vänster skulle inte kunna leda arbetarnas kamp.

I de olika kamper som arbetarna deltar i väcks deras klassmedvetande. De börjar se världen som den ser ut – de börjar röra sig och börjar känna av sina kedjor. I den processen är enheten mellan arbetarna otroligt viktig, inte bara mellan arbetarna själva, utan mellan arbetarna och andra förtryckta skikt. För att uppnå den sortens enhet krävs det att det kommunistiska partiet är utrustat med en korrekt och vetenskaplig förståelse av kapitalismen, imperialismen, klasskampen och vägen till socialismen. Det är det kommunistiska partiet som måste verka för att ena de kämpande arbetarna och de olika förtryckta skikten i klassallianser.

En enhet där grundbultar i vår revolutionära ideologi får stryka på foten för populism eller reformism är oacceptabel och det vore ett svek mot socialismen och mot världens arbetande folk att gå med på en sådan enhet, eftersom den skulle oskadliggöra partiet gentemot klassfienden. Det är istället varje kommunists plikt att kämpa mot en sådan enhet, för ett stärkande av det kommunistiska partiet och dess roll som ledare för det arbetande folkets kamp. En sådan kamp innebär att vi istället måste lyfta fram motsättningarna i ljuset och betona skillnaderna mellan oss och andra vänstergrupper, för  endast på det sättet är det möjligt att växa och på allvar bli det arbetande folkets eget parti.

Redaktionen

2 Comments

  1. Kerstin Stigson

    2018-06-06 at 12:05

    Jag är något förbryllad. KKE har en front, PAME. Räknas inte PAME in som en enhetsfront? Så redaktionen får nog precisera er vidare om enhetsfronter. Dimitrov har skrivit en hel del om enhetsfronter som ni inte tog upp i artikeln. Han skriver att vi mycket väl kan gå samman med socialdemokratiska krafter för att hejda fascismen. Men han säger även att den ledande styrkan kan endast vara ett starkt proletärt revolutionärt parti.

  2. Andreas Sörensen

    2018-06-07 at 19:39

    Hej Kerstin!

    Enhetsfronten har, precis som du skriver, rört förhållandet mellan det kommunistiska och socialdemokratiska partiet. Det har tillämpats på olika sätt i olika länder, men har ofta lett till anpassningar från det kommunistiska partiets sida.

    KKEs fronter riktar sig inte mot andra partier. PAME är en front för fackföreningarna, inte för olika partier. På samma sätt jobbar man med andra sektorer och delar av samhället. Fokus är där att ena de olika delarna av arbetarklassen och andra utsugna skikt av folket (exempelvis bönderna och studenterna) – fokus ligger på klass, inte på politiska partier.

    Det rör sig alltså inte om en enhetsfront a la Dimitrov, där man närmar sig socialdemokraterna, utan om en klassfront, där man närmar sig arbetarna.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.