UTRIKES Israel har på sin ambassad visat bilder från Hamas attack den 7 oktober, något som refereras av både SVT och Aftonbladet som hade journalister på plats. Bilderna är från turistkameror, kroppskameror, övervakningskameror och bilkameror och visades för journalister i Sverige av World Jewish Congress. Tidigare hade bilderna visats för internationella medier.
Naturligtvis är båda rapporterna fulla av förfäran. Det är brutala mord på civila som visas och inte minst bilder på jublande Hamassoldater som filmar sig själva mot en bakgrund av döda människor.
För det första har man ändå anledning att fundera över om bilderna är äkta, eftersom den massmediala desinformationskampanjen hittills under har kriget varit massiv, och flera fejkade bilder och filmer har avslöjats. SVT:s Bert Sundström godtar att bilderna inte är manipulerade, på egen bedömning. Aftonbladet rapporterar en journalists fråga om bildernas äkthet och svaret: de garanteras av att Israels militär sammanställt filmklippen. Bert Sundström är en amatör. Israels militär är så långt bort från opartiska granskare man kan komma – och alltså är det långt ifrån säkert att bilderna visar det man säger att de visar
Det är ändå naturligtvis ställt utom tvivel att civila dödades i Hamas-attacken den 7 oktober, och att det var avsiktligt – de misstogs inte för att vara militära mål, de var inte ”i vägen” när militära mål skulle anfallas. Men att diskutera detta som en lösryckt händelse är meningslöst – det enda man kan säga är att det är fruktansvärt, att det inte borde ha hänt. Det som hände 7 oktober och det som nu fortsätter att hända har en historia.
En kort bakgrund
Att sammanfatta den komplicerade historien är svårt. En kort grundlinje säger att staten Israel grundades 1948, efter att FN antagit en resolution som skulle innebära att Palestina-området delades i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem skulle förvaltas internationellt. Grundandet ledde omedelbart till ett krig 1948–1949 mellan Israel och ett antal arabstater, där över 700 000 palestinier flydde eller fördrevs. Det är det som av palestinierna kallas för al-Nakba, katastrofen.
Efter krigsslutet 1949 fanns alltså inget Palestina. Västbanken och Östra Jerusalem kontrollerades av Jordanien och Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel hade makten i Västra Jerusalem och utökade sitt territorium betydligt jämfört med vad FN:s resolution stipulerade. 1967 inträffade så sexdagarskriget, där Israel tog både Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel utvidgades alltså med stora områden. Man kontrollerade också viktiga vattenresurser, och nu börjar ”bosättningarna” – israeliska medborgare som flyttar in på ockuperat land. Svaret på det här blev bland annat ett gerillakrig mot Israel.
De palestinska befrielseorganisationernas historia är lång och komplicerad, med inbördes strider och olika målsättningar, och med bland annat det folkliga uppror som kallas den första Intifadan som var en reaktion på Israels bosättningspolitik. Det som till sist blev resultatet är att PLO, paraplyorganisationen för olika berielserörelser, erkände Israels rätt att existera (tvåstatslösning) och att man utfärdade en palestinsk självständighetsförklaring 1988. Fortfarande betydde detta inte att det fanns ett självständigt Palestina. Under 90-talet överlämnade Israel en mycket begränsad kontroll över Västbankens urbana delar (ca 40%) till palestinierna, och först år 2005 lämnade Israel Gazaremsan militärt, men behöll kontroll över land- och havsgränser.
Palestina idag
Så detta, delar av Västbanken och Gazaremsan, vars gränser fullständigt kontrolleras av Israel, är alltså vad som är Palestina idag. Västbanken ligger bakom en nästan 70 mil lång säkerhetsbarriär – den omskrivna betongmuren är en del av detta. Det är ett område som ständigt är ansatt av israeliska bosättare som med militärens hjälp fördriver palestinier från sina hem. I Gaza styr islamistiska Hamas efter ett tämligen blodigt inbördeskrig med sekulära delar av den palestinska rörelsen, något som följde på en valseger efter vilken de olika delarna av den palestinska befrielserörelsen inte kunde enas. Efter att Hamas tagit makten i Gaza har Israel upprätthållit en blockad mot området, som pågått sedan 2007.
Gazas folk har betalat ett fruktansvärt pris för denna blockad – med israeliska militärangrepp och krig mot civilbefolkningen ovanpå en ständig bristsituation där det saknas mat, vatten, mediciner, vård, el och annat livsviktigt. FN:s statistik från tiden 2007 fram till 7 okrober 2023 visar ungefär 6500 döda palestinier i militära attacker och konfrontationer – det låter lågt tills man läser att det inte inkluderar de som dött av bristen på främst mediciner och vård eller allmänna umbäranden under blockaden. Och tills man ser den statistik som berättar om 155 000 skadade – med samma uteslutningskriterier. Man kan också se på Israels siffror – under hundra döda och sextusen skadade.
Inget sker i ett vakuum
Vad den här sammanfattningen säger oss är att inget sker i ett vakuum. Den sionistiska staten Israel har plågat det palestinska folket på ett sätt som saknar motstycke i årtionden, med en brutal intensifiering de senaste 16 åren, man har stängt in dem bakom murar, blockerat deras område och gjort det till ett fängelse för ett helt folk, och man försöker riva ifrån dem även det sista av deras land med en aggressiv bosättningspolitik. Israel har bombat civila utan problem, man har låtit barn dö utan vård och slagit ihjäl den som inte ville lämna sitt hem och bli flykting i eget land.
Det är till sist inte underligt att en reaktion som Hamas attack blir följden. Israel har nogsamt lagt grunden för detta, och låter nu attacken blir en ursäkt för ett folkmord som riskerar att sluta med ett storkrig i området.
Att rättfärdiga ett folkmord
Folkmordet försöker man nu rättfärdiga genom att för det första måla upp Hamas som blodtörstiga terrorister – det kanske de är, men i så fall är Israel dem oändligt överlägsna i fråga om terror och mord. Att exempelvis bomba en ambulanskonvoj så att kroppsdelarna slungas ut över omgivningen är inte vanlig krigföring, inte heller att bomba människor som flytt till södra Gaza dit Israel hade beordrat dem att evakuera. Bombingar inne i norra Gaza där man följer bostadskvarter efter bostadskvarter och attacker mot sjukhus, blockering av bränsle, av mat, av vatten: vad är det annat än fullskalig terrorism?
För det andra likställer man tveklöst det palestinska folket med Hamas. Ingen vet i nuläget hur många palestinier som stöder Hamas, eller som tror att Hamas ska leda vägen till ett fritt Palestina.
Var ligger fokus i kampen?
Där vi måste lägga fokus är inte Hamas krigföring och/eller terror. Det är det faktum att Israel utkämpar ett blodigt kolonialt krig för att lägga under sig ett territorium de saknar rätt till, och att de använder alla dödliga medel i sin arsenal för att kuva det palestinska folket till lydnad. Det är det kriget, den aggressionen vi måste göra allt för stoppa. Och det är inget som USA, NATO eller EU är intresserade av eftersom Israel är den västliga imperialismens fasta punkt i Mellanöstern. Därför tillåts kriget och aggressionen oavsett att västimperialismen i sig inte har någon större nytta av det – och därför går det att visa filmklipp från den 7 oktober för journalister som – aningslöst eller ej – förfäras, som om det som hänt verkligen vore en oförklarlig, brutal händelse som bara kan bero på inneboende ondska hos förövarna.
Därför måste vi stöda det palestinska folket, stöda kampen för ett fritt och oberoende Palestina i en tvåstatslösning där 1967 års gränser gäller – gränserna före Israels utökande av sitt territorium. Bara det palestinska folket kan rädda det palestinska folket!
Marina Weilguni
