INRIKES Under dagen skickade Vänsterpartiet ut ett nytt förslag till partiprogram. Det slutgiltiga beslutet om programmet kommer att tas på partiets kongress i maj och antas det i sin nuvarande form har man antagit ett på sin höjd diffust program, som fjärmar sig ännu mer från socialismen.
Vänsterpartiets vandring högerut har pågått i decennier, långt innan partiet ens tog sitt nuvarande namn. Det ledde tidigt till att partiet blev ett vänsteralibi för kapitalismen och har agerat så under väldigt lång tid, vilket också återspeglas i ett allt mer urvattnat partiprogram och denna process verkar man nu vilja dra till spets genom att mer eller mindre skriva bort socialismen ur programmet.
I det nya förslaget nämns kapitalismen som system inte en enda gång och man pratar därmed inte alls om något sorts systemskifte. I den mån man försöker diskutera en samhällskritik hänvisar man till ”kapitalet”, vilket blir något som tas för givet och vars existens man inte alls ifrågasätter.
Det mynnar i sin tur ut i en svävande diskussion av visionerna – man vill slå in på en socialistisk väg och definierar den som ”ett samhälle där vi kan leva friare liv” och där ”det finns bra skolor, bostäder och möjligheter” och ”gott om tid för kärlek och omsorg om varandra”. Hur det kan vara möjligt att ”leva friare liv” utan att avskaffa kapitalismen diskuteras inte, eftersom varje seriös diskussion i den riktningen i slutändan leder fram till insikten om revolutionens nödvändighet.
Istället för en kritisk uppgörelse med kapitalismen möter läsaren illusion efter illusion. Istället för en diskussion av staten som ett av kapitalets viktigaste redskap presenteras staten som en garant för att ”kapitalet inte ska sitta på orimliga maktpositioner” och frågan om vad som då är rimliga maktpositioner ger man heller inget svar på. Man vill också att alla beslut ”i alla led ska utgå från en strategi för klimatomställning och präglas av genuin omsorg om människor och natur”. Som om kapitalet kan drivas av en sådan omsorg.
Det nya programförslaget är en bekräftelse på den väg som Vänsterpartiet har gått decennium efter decennium och om det ännu fanns ett naivt hopp om att Vänsterpartiet var ett alternativ till den förda politiken borde den grusas nu.
