INRIKES Regeringen skärper kraven på Arbetsförmedlingen efter att Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, kritiserade Arbetsförmedlingen för att man inte hade gjort tillräckligt för att få folk att flytta till de platser där det finns jobb. Det handlar främst om de stora industrisatsningarna i norr dit man vill få en massiv arbetskraftsförflyttning.
Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) utesluter inte att det måste till regeländringar för att få människor att flytta. Det räcker kanske inte att Arbetsförmedlingen nu ska arbeta för att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland de arbetssökande – vilket på normalsvenska betyder att den som är arbetslös ska vara beredd att flytta inom landet eller byta yrke
I Norrland är det emellertid väldigt svårt att hitta en bostad just nu, samtidigt som efterfrågan på arbetskraft ökar kraftigt. Johan Pehrson tycker inte det spelar någon större roll. Han tror att byggandet som stannat av på grund av inflationen och räntorna snart kommer igång igen. Så bara man tar det i lagom takt finns inga problem menar han motsägelsefullt. För problemet är förstås att kapitalet inte alls satsar på lagom takt: arbetarna behövs direkt och de ska tvingas iväg med det snaraste enligt de nya direktiven.
Under tiden hämtar underentreprenörer gästarbetare för att fylla på arbetsstyrkan, och de pressas in i arbete utan kollektivavtal och tvingas bo under eländiga förhållanden. Samtidigt kämpar kommunerna med att få till den infrastruktur som de nya ”gröna” satsningarna i Norrland kräver. De skuldsätter sig i väntan på det stora lyftet som utlovats, och vad ett misslyckande skulle betyda för tusentals arbetare som tvingats att flytta för en industribubblas skull tar ingen något ansvar för.
Under 1950 och 60- talet, vid den svenska urbaniseringen, gick tiotusentals flyttlass från norr till söder, mer eller mindre ofrivilligt. Kapitalet skulle ha mannakraft, både manlig och kvinnlig- med friska tänder!