INRIKES, FACKLIGT För att få arbetstillstånd i Sverige som utomeuropeisk invandrare krävdes fram till november detta år att man hade en lön motsvarande 13 000 kronor i månaden. Därefter höjdes försörjningskravet drastiskt till drygt 27 000 kronor i månaden, ett så kallat ”lönegolv” som Riktpunkt tidigare skrivit om.
De flesta av de invandrade arbetarna som nu hamnar under strecket arbetar inom vård och omsorg, där de avtalsmässiga lönerna inte alls ligger på den nya höga nivån, vare sig man är svensk eller invandrare. De finns också ofta på orter där man nu får stora problem med att hitta anställda – särskilt i Norrland, där den stora industrisatsningen nödvändiggör en utbyggnad av vårdsektorn. Det är i samband med detta man också får se regeringens nya kampanj för att tvinga arbetslösa att flytta land och rike runt på jakt efter jobben. Kanske ska de rentav flytta EU runt, som de spanska undersköterskorna som fick bemanna vården i Boden.
I dagsläget har nästan 300 invandrare fått avslag på sina ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd. I Kommunalarbetaren berättar ett vårdbiträde inom äldreomsorgen i Västerbotten om den osäkerhet som blir följden för en familj som byggt upp ett liv i Sverige. Får han inte förlängt tillstånd avvisas både han, hans fru och två barn från Sverige.
På Migrationsverket förutspår man en ökning på 10 till 20 procent av avslagen. På det äldreboende som det berättas om i Kommunalarbetaren är oron stor. Flera andra personer är i samma osäkra sits, och att de som riskerar att kastas ut från Sverige försörjer sig själva, sköter ett viktigt jobb och inte ligger staten till last spelar ingen roll. Hoppet står nu till ob-tillägget som man får då man arbetar obekväma tider – med det kan de drabbande möjligen nå upp till den av regeringen och SD stipulerade ”goda försörjningsnivån”. Men det är inte alls säkert att ob-tilllägget kommer att räknas med av Migrationsverket, som gör en bedömning av varje enskilt fall.
Paradigmskifte
Regeringens kommentar till det hela är cynisk. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) talar om ett paradigmskifte på migrationsområdet, där man vill fokusera på kvalificerade och högkvalificerade yrken och minska den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen. Här talas det klartext: de fattiga invanrarna kan stanna där de är, och de svenska arbetarna kan jaga efter låglönejobben.
Facket sitter på två stolar och är inte mindre cyniskt. Arbetare med låginkomstjobb kan få komma hit, men inte genom att man har låga försörjningskrav. Istället vill man ha en arbetsmarknadsprövning (dvs. inom utvalda bristyrken kan utomeuropeiska arbetare få komma hit och få avtalsenlig lön – som ju då kan vara precis lika låg som för svenskarna. Och nu när det nya kravet är här, så vill LO inte heller se några undantag från lönegolvet. Istället handlar det nu om att göra låglöneyrkena attraktiva för de inhemska arbetslösa i Sverige, menar LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
Kanske vore det en bättre inställning att kämpa för att alla, oavsett nationalitet, ska ha en bra lön, och att även arbetare har rätt att leva där de har byggt upp ett liv med sina familjer? Kanske vore det en bra att kolla upp vad solidaritet betyder, istället för att gå med på att dela upp människor i svenska och utländska låglöneslavar?