UTRIKES Även i Storbritannien har det varit val, och här har visserligen det högerpopulistiska Reformpartiet gått framåt och verkar ta 13 parlamentsplatser på bekostnad av de ”normalkonservativa” tories som styrt sedan 2010 – men det som presenteras som den stora skrällen är att socialdemokraterna, Labour, går mot en jordskredsseger.
Labour får 411 av underhusets platser när 645 av valkretsarna är färdigräknade, och Keir Starmer blir ny premiärminister. Sedan valet 2019 har man alltså mer än fördubblat sina mandat. Det beror nu inte bara på en ökad mängd röster (man har fått ungefär en tredjedel) utan på att systemet kraftigt gynnar det parti som får flest, men det är naturligtvis ändå spektakulärt.
Och nu kommer som vanligt vallöftena, där Starmer ska få ordning på både företagens och arbetarnas ekonomi. Givetvis spelar han också på populistiska stämningar och lovar att få grepp om invandringen – däremot kommer han inte att skicka asylsökande till Rwanda.
Även Liberaldemokraterna går framåt med drygt 50 platser, och allt som allt kan man kanske säga att människor har röstat på allt som inte är tories, eftersom Sunaks politik har lämnat dem i sticket under dyrtiderna, med både långa vårdköer, ökad fattigdom och många egenanställda som tar ut mindre än en minimilön.
Det brittiska kommunistpartiet CPB sade i ett uttalande den 25:e juni att vem som än blir premiärminister, så sitter Storbritanniens kapitalister kvar vid makten. De partier som stöder kapitalet, liksom statliga och private media, är också alla överens om en politik som bland annat handlar om större fattigdom för folket och ökad militarism.
”Uppbackad som han är av mäktiga sektorer inom den stora industrin kommer Starmer att försöka kväva de frön till militant aktion inom industrin, klasskamp och anti-imperialism som nyligen har skjutit upp”, sa Johnnie Hunter, kommunistpartiets kommunikationsansvarige. Han påpekade att möjligheter till klasskamp och arbete för en revolution skulle tas till vara även i den nya situationen där partiet skulle bygga en front av arbetarklassorganisationer.
Något försiktig bör man nog ända vara med utfästelserna från ett parti som ser Kina som ett lysande exempel på socialism och som talar om att uppnå socialismen på den parlamentariska vägen genom en allians som bäst kan betecknas som en folkfront.
