Kommunistiska Partiet och staten

Den som håller sig á jour med vänstertidningar kanske har läst ledaren (Skydd för landet) i det senaste numret av Proletären, där Kommunistiska Partiet (KP) presenterar sina lösningar för att minska våldet i förorten, införsel av illegala vapen och arbetskraft. Det handlar konkret om att skydda landet genom att upprätta ett gränsskydd.

Vi börjar från början.

I ledaren skriver man dels att kriminaliteten är ett socialt problem och att lösningen på problemet också i grunden är social. Så långt är vi eniga. I det som följer ställer vi oss, för att uttrycka det milt, avvaktande:

För att garantera människors trygghet, inte minst för alla de som bor i förorterna och är de som drabbas värst av våldet, så krävs krafttag och även polisiära insatser. De personer som förfaller i kriminalitet ska omhändertas, så enkelt är det. Behöver polisen resurser så ska den få det. Ett krav som också hörs direkt från förortens invånare.

Det går inte att uttrycka sig mycket tydligare än så. Partiets kortsiktiga lösning är fler poliser och en starkare repressionsapparat medan det långsiktiga målet är sociala investeringar i förorten. Den brännande frågan i sammanhanget är: kommer staten, med en förstärkt repressionsapparat, tillåta att förorten och den svenska arbetarklassen organiserar sig och kräver en större del av kakan?

Det verkar som om KP helt enkelt glömt bort vad den borgerliga staten är för något. Vi låter Lenin påminna KP om detta. I Staten och revolutionen skriver han:

Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en ”ordning”, som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.

För variationer och utveckling på detta rekommenderas även Lenins kortare sammanfattning i Om staten eller Engels Familjens, statens och privategendomens uppkomst. Det borde alltså vara tydligt vad den borgerliga staten är.

Den syn KP ger uttryck för är i grund och botten den att staten svävar fritt ovanför de motsättningar som återfinns i samhället. En förstärkning av den borgerliga statsapparaten innebär inte att arbetarklassen blir säkrare eller att förorten blir lugnare – det innebär att det svenska finanskapitalet ökar sina möjligheter till repression av arbetarrörelsen och -klassen. Det innebär objektivt sett en förstärkning av finanskapitalets makt över arbetarklassen.

Mot detta invänder man: men tills vi kommit till socialismen då? Hur löser vi kriminaliteten idag? Det enkla svaret, som samtidigt är så svårt är att kommunisterna och förorten organiserar sig själva mot kriminaliteten. En från den borgerliga staten självständig förortsorganisering, som på allvar samlar folket i kamp mot förortens problem är nödvändig. En sådan organisering utgör också en grund för kamp mot slumspekulanternas chockhyreshöjningar och försämringen av förortens skolor. En organiserad förort, där det arbetande folket och ungdomen samlas till kamp för sina gemensamma intressen är den enda och bästa möjligheten för att komma till bukt med förortens problem. Arbetarklassens, precis som förortens, befrielse måste vara dess eget verk. Den borgerliga statens repressionsapparat kan aldrig befria förorten.

Så långt om förorten. Ledaren vidgar också perspektivet något. Om de öppna gränser som Sveriges inträde i EU medfört har KP följande att säga:

Kommunistiska Partiet var motståndare till EU-anpassningens avskaffande av det svenska gränsskyddet i mitten av 1990-talet. Inte för att vi älskar att köa vid passkontroller, utan för att det var ett led i det svenska monopolkapitalets raserande av de hinder och begränsningar som gav arbetarklassen i Sverige en starkare ställning.

Visst är det så att EUs inre marknad och fria rörlighet medfört lönedumpning i Sverige och arbetskraftsutvandring från de östeuropeiska länderna, vilket extra mycket skadar dessa eftersom de bästa krafterna, som skulle behövas i de egna länderna, flyttar utomlands. Frågan är dock något djupare än gränsskydd eller inte.

Arbetskraftsinvandringen har grunder. De polska och baltiska arbetarna har inte stått vid den svenska gränsen i decennier och väntat på att få komma in och allt som hindrat dem var inte det svenska (anti-monopolistiska?) gränsskyddet. I framställningen lyckas KP glömma bort socialismen.

Efter kontrarevolutionen 1989 raserades socialismen och de östeuropeiska länderna plundrades fullständigt. I DDR övergick uppemot 90 % av folkegendomen i privata, västtyska händer. Samma sak hände i Polen och övriga Östeuropa, där det som var lukrativt övergick i utländsk ägo och det som inte var lukrativt på den kapitalistiska marknaden lades ned. Detta har skapat en enorm fattigdom och en enorm misär i hela Östeuropa, vilket i sin tur drivit på arbetskraftsutvandringen. Det som hindrat de polska arbetarna att ta sig till Sverige och lönedumpa var inte det svenska gränsskyddet, det var socialismen, som garanterade ett visst välstånd och som utgjorde ett skydd mot imperialismen.

Vore då ett återupprättat gränsskydd en lösning? Svårt att säga. Lösningen är i vart fall inte kamp mot de polska eller baltiska arbetarna. De lämnar sitt land för att de måste; för att det svenska och tyska finanskapitalet plundrat länderna så till den ringa grad att stora delar av arbetarklassen inte ser någon framtid i sitt eget land. Ett återupprättat gränsskydd riskerar att spä på rasistiska och chauvinistiska föreställningar om ett skydd mot polacker som ”kommer för att sno våra jobb.” Kampen måste i första hand vara mot det svenska finanskapitalet, som tjänar dels på lönedumpning och arbetskraftsimport, men också på den brutala utsugningen av Östeuropa.

Det krävs inte mycket för att beteckna KPs utspel som opportunistiska. Den stora majoriteten av folket i förorten är inte klassmedveten och deras krav är inte baserade i deras behov som klass. Det kommunistiska partiets uppdrag i en sån situation är att arbeta för att väcka deras klassmedvetande, att göra klart för dem hur samhället ser ut (det inbegriper också att klargöra den borgerliga statens roll). Att springa efter klassen och att opportunistiskt kräva det som folket kräver är inte kommunistisk politik.

Andreas Sörensen

Dela:

2 Comments

  1. Niklas Larsson

    2017-02-21 at 11:52

    Mycket intressant artikel! Håller med om att lösningen på problemet med kriminaliteten i förorten inte kan vara mer poliser under det borgerliga samhället. Är dock lite kluven till organiseringen som föreslås.

    Om Sverige hade ett stort arbetarparti skulle det inte vara rimligt att organisera arbetarklassen i förorterna under rätt förutsättningar. Om man bara skulle se förorten organisera sig idag skulle det troligtvis finnas risk för att gamla familjeöverhuvuden skulle styra det i en reaktionär riktning för att upprätthålla deras egna lagar. Det uppstår ju även problem om brottslingar blir skyddade av den organiserad förorten för att de tillhör familjen eller liknande.

    Har tidigare inte förstått skillnaderna mellan KP och SKP så värst bra men det börjar klarna lite mer nu. I allmänhet är det kanske onödigt att det blir en massa sekteristiska gräl på den här nivån när partierna är mindre naturligtvis måste partierna kunna visa hur de själva vill föra sin politik.

  2. Andreas Sörensen

    2017-02-21 at 20:45

    Tack för din kommentar!

    Det jag menar i artikeln är främst en organiserad förort vars bas utgörs av det kommunistiska partiet. Det måste vara en progressiv, socialistisk och anti-kapitalistisk organisering, annars är ju risken, precis som du skriver, att den blir reaktionär eller, för den delen, liberal. Därmed blir den organiserade förorten ofarlig för borgarna. På samma sätt är det ju med brottslingarna, det är förorten själv som måste organisera sig för att ta itu med dem, lösningen finns inte i en upprustning av polisen!

    Kul att skillnaderna börjar bli tydliga! Jag håller med dig om att det är dåligt med sekteristiska gräl, men samtidigt finns det ju en vits med att kritisera det vi uppfattar som dåligt. Vi gör oss själva en otjänst om vi sopar våra meningsskiljaktigheter under mattan på grund av en vilja till enhet. De kommer i vilket fall få konsekvenser för den praktiska politiken förr eller senare, då är det bra att tydligt markera var man står. Sen är det också viktigt att inte göra kritiken av andra partier till sin enda verksamhet, då har man kört rakt in i en återvändsgränd!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *