Översatt från Rizospastis intervju med F.M. Macoglu, nyvald borgmästare för Turkiets Kommunistiska Parti (TKP) i provinsen Tuncelli (Dersim).
TKP deltog i de senaste lokalvalen och fick med sig betydande erfarenheter genom att kämpa mot hela den borgerliga apparaten. Vad har ni att säga om den erfarenheten?
När vi vänder oss till folket skiljer sig vår röst från etablissemangets partier. Vi kommer nära folket, vi är en del av det, vi känner deras grundläggande behov och staden där de bor.
De borgerliga (kapitalistiska) partierna framträder som förmer än folket och söker olika sätt att utnyttja staden och dess invånare. I motsats till det agerar vi i enlighet med arbetarnas krav, som kommunister som kämpar för socialismen. Där ligger vårt fokus. Utöver detta utformar vi kort- och långsiktiga program baserade på den allmänna situationen i landet och i världen.
Borgarna (kapitalisterna) talar om hur pragmatiska de är och de framställer sig som frälsare i den rådande situationen. De sysselsätter sig med att hitta på olika sätt att förbättra systemet för privat ägande och såklart inte med att försöka tillgodose folkets intressen.
Berätta för oss hur ni lyckades uppnå denna framgång i Dersim-provinsen. Vad betyder framgången när det gäller möjligheten att försvara folkens behov?
För det första så gäller det vi sagt tidigare i den här intervjun också för Dersim. Den största anledningen till vår seger i staden är att folket bryr sig om kulturen, vår stads kultur. För det andra finns det en mäktig ideologisk bas här, ett samhälleligt medvetande. Och för det tredje finns det i vår stad ett missnöje med systemet. Allt detta har lett till ett organiserat motstånd som ger en fördel till de krafter som kämpar för socialismen.
Men situationen i Dersim var svårare i jämförelse med den mindre kommunen Ovacik som jag tidigare var borgmästare i. Det berodde på att vi inte bara mötte motstånd från de borgerliga partierna utan också från förment vänligt inställda organisationer. Men vi har samlat breda demokratiska styrkor till oss och parallellt talat mer om nödvändigheten av socialism, om produktionsförhållanden, om arbetslöshet, klassmotsättningar och det klasslösa samhället.
Vi har betett oss normalt, vi har inte pratat på ett överlägset sätt till folket, vi är med folket och en del av det. Det är en inställning till politiken som bygger på faktiska omständigheter. Det var också viktigt att följa en gemensam politisk linje och samstämmighet inom alliansen.
Vilken signal tror ni att den här framgången skickar till arbetarklassen i Turkiet?
När vi i samhället framhåller de produktionsförhållanden som är till fördel för folket, när vi visar möjligheten till en annan sorts tillväxt, innebär det att kampen och det kollektiva arbetet bland småbönder och industriarbetare kommer stärkas.
Detta innebär ett bredare organisationsarbete. Organisation i fackklubbarna, i kooperativen och på andra håll där människor kan organisera sig politiskt. Det är vårt arbete. Arbetarna på fabrikerna och bönderna kan verka för att organisera sig tillsammans. Kontakten med produktionsmedlen i industrizonerna och försöken att mekanisera jordbruksproduktionen har förenklat möjligheten att organisera dem som arbetar.
Detta är vår kompass. Vi är övertygade om att arbetarklassen kan få något att säga till om vad gäller produktionsprocessen och administrationen, grundläggande rättigheter och friheter vad gäller arbetsvillkor. Vi ser att våra vänner och kamrater fortsätter att organisera sig i Ovaciks kooperativ, som vi har överlåtit till den nya kommunala administrationen.
En sista fråga. Baserat på den internationella utvecklingen är det bekräftat att storkapitalet i Turkiet, i Grekland och i hela världen intensifierar den imperialistiska offensiven och sina planer mot folken. Vilket ansvar vilar på kommunisterna och deras allierade att väcka och organisera arbetarna?
I årtionden hade kommunisterna problem eftersom de inte kunde praktisera det de sa på något konkret sätt. Men i verkligheten säger kommunisterna väldigt konkreta saker. Vad säger de? Det finns fattigdom, ge rättigheter åt de fattiga. Det finns förtryckta, de ska inte förtryckas. De säger att det finns klasser, den ena över och den andra under. Låt oss sätta punkt för det, så att det inte finns klasser. Allt detta är logiskt. När det finns sådan rikedom, är det absurt att den som producerar den inte också är den som får ta del av den.
Av de 8 miljarderna människor i världen är det 9 % som äger 54 % av rikedomarna. Så säg mig, kan en värld styras på rätt sätt när kapitalistklassen suger ut folket ända in till märgen? Nej, och det är därför de sår splittring bland folken och i samhället, med krig, lögner och intriger.
