På flera platser runt om i världen fylls gatorna av protesterande människor. Trots kontinenters avstånd är kraven likartade och ilskan lika berättigad. För att nämna några exempel:
I Chile har folket gått ut på gatorna för att protestera mot de enorma svårigheter folket lider under. Flera fackförbund har gått ut i strejk och regeringen har svarat med militärt våld, undantagstillstånd och utegångsförbud.
I Haiti har folket i över ett år protesterat mot den massiva fattigdomen som drabbat folket, arbetarna och bönderna i ö-nationen. Folket reser barrikader och kämpar mot polisen, som slår tillbaka med tårgas och övervåld.
I Libanon har på kort tid en fjärdedel av landets befolkning gått ut på gatorna för att protestera mot korruption och nedskärningar. Generalstrejker och stor press har tvingat regeringen till eftergifter, dock utan att lyckas lura folket.
I Irak protesterar folket över hela landet för sina grundläggande behov. De kräver rent vatten, el och en rad andra nödvändigheter. För detta har folket mötts av den irakiska statens kulor, som mördat hundratals och skadat tusentals.
I Ecuador försökte presidenten nyligen genomföra stora angrepp på folkets livsvillkor. Även här möttes man av stora protester som lyckades stoppa de planerade angreppen. Folket i Ecuador visade att det är både rätt och möjligt att göra motstånd.
Samtidigt demonstreras det i Grekland, Sudan, Sydkorea, Frankrike och i allt fler länder pyr missnöjet. Nedskärningar drabbar allt större delar av världens folk och angreppen haglar allt tätare. Kapitalismen drabbar den arbetande befolkningen hårt över hela världen och vi betonar att ingenting sker isolerat – kampen i alla länder är densamma.
Att folket nu pressas allt hårdare beror på ett antal faktorer:
- Konkurrensen i det imperialistiska systemet hårdnar och tvingar kapitalisterna i varje enskilt land att vidta åtgärder för att upprätthålla sin profit och därmed också sin konkurrenskraft på den internationella marknaden.
- Nästa kapitalistiska kris närmar sig och i land efter land vidtar kapitalet förebyggande åtgärder för att kunna möta dels den skärpning av klasskampen som väntas i och med krisen och dels den ökade pressen som varje företag känner av i varje kapitalistisk kris.
- Det imperialistiska världssystemet, där varje kapitalistiskt land agerar efter egen vinning, tvingar företagen världen över på jakt efter gynnsammast förhållanden. Den ständiga jakten på länder med ännu billigare arbetskraft är inneboende i kapitalismen och betyder för arbetarna i varje land ständiga attacker på villkor och löner.
I vårt eget land stundar enorma angrepp på den anställningstrygghet och den strejkrätt som arbetarna tillkämpat sig i decennier. Även i vårt eget land gäller kapitalismens järnhårda logik.
På kommunisterna i varje land faller det att leda kampen rätt: i konfrontation med kapitalismen. Inom kapitalismen finns det ingen lösning – den kan inte avskaffa eller mildra sin egen karaktär eller utveckling. Ett stort ansvar vilar därför på kommunisternas axlar: att visa möjligheterna som en ny värld, en socialistisk värld erbjuder och att leda folket i kamp för den världen. Därför varnar vi för faran om att ensidigt rikta kampen mot ”nyliberalismen” som om en annan form av kapitalismen vore möjlig. Nyliberalismen är inget annat är den moderna kapitalismens naturliga utryck.
Vi välkomnar alla framsteg som folken tillkämpar sig och alla antifolkliga förslag som de lyckas pressa tillbaka. Samtidigt är vi tydliga med att kampen måste ledas i konfrontation med hela det kapitalistiska systemet. Den får inte stanna halvvägs, kampen måste sikta på kapitalismens avskaffande – annars fortsätter angreppen på folken och arbetarna runt om i världen.
I SKP axlar vi vår roll med tillförsikt. Vi gör vad vi kan för att visa sakernas tillstånd för arbetarna och folket i Sverige. Vi välkomnar därför de protester som i Sverige blir allt vanligare.
Frågan står idag – precis som för hundra år sedan – mellan socialism eller barbari.
