En klassmedveten tidning!

Läs RiktpunKt - En kommunistisk månadstidnings som ger dig värdefull kunskap

Venezuelas kommunister bryter med Maduro

I ett pressmeddelande från den 13 augusti tillkännagav Venezuelas Kommunistiska Parti (PCV) att man tillsammans med ytterligare några vänsterpartier organiserar en egen allians för att ställa upp i parlamentsvalet i december och därmed inte längre ger sitt stöd till det regerande partiet PSUV.

Jämfört med för två år sedan har kommunisternas relationer med PSUV gjort en helomvändning. Den 26 februari 2018 skrev de båda partierna under en överenskommelse om enhet och mejslade ut 18 punkter, kring vilka man skulle samarbeta. Två år senare är situationen en helt annan.

Överenskommelsen

Den allians man för två år sedan bildade bestod av arton punkter. De slog bland annat fast att de båda partierna skulle hitta sätt att fördjupa sitt samarbete, men också att hitta sätt att inbegripa de arbetande massorna i beslutsfattandet.

På så sätt skulle de privata monopolen utmanas och deras makt kringskäras, för att till slut avvecklas. I linje med detta menade man att ”vägen ut ur den nuvarande krisen inte kan vara till förmån för bourgeoisien och de transnationella företagen men till förmån för folket” och att man samtidigt skulle söka en utvecklingsväg bortanför beroendet av oljan.

Utöver dessa punkter betonade man också vikten av att stärka och försvara arbetarnas rättigheter och att skydda deras anställningar och att utöka skapandet av nya jobb.

Samarbetets avslutande

Sedan dess har, enligt de venezuelanska kommunisterna, samarbetet i princip inte resulterat i någonting och PSUV har i stort sett inte genomfört någon enda av dessa punkter.

Istället har de senaste två åren bland annat kännetecknats av att den ett ökat våld på landsbygden, där kommunisterna organiserar de fattiga bönderna. Ledande kommunister har mördats och säkerhetsapparaten har inte reagerat, varken innan eller efter morden. Mest uppseendeväckande var mordet på Luis Fajardo, som sköts ner medan han och hans svåger var på väg hem från ett möte. En bil körde upp bredvid dem på motorvägen och sköt ner de båda.

Utöver det eskalerande våldet menar kommunisterna att osäkerheten på arbetsplatserna har ökat, att den makt som faktiskt fanns hos folket har kringskurits och att privatiseringarna ökat, trots att utvecklingen skulle gått i en annan riktning enligt överenskommelsen.

Utifrån detta har man nu avslutat samarbetet, även om man inte brutit alla kontakter. Reaktionen från PSUV har inte låtit vänta på sig, utan man har anklagat kommunisterna får att ”så split” och istället har Maduro själv manat till ”enhet”, samtidigt som man intensifierat försöken att kontrollera de partier som inte valt att bryta med PSUV och skickat polisen på ”rutinuppdrag” till kommunisternas kontor.

Vad annat var att vänta?

En allians med reformismen, hur radikal den än framställer sig, kan inte vara en väg framåt för kommunisterna, eftersom reformismen har som uppgift att administrera kapitalismen. Den är i slutändan alltid underkastad de behov som finns hos den nationella bourgeoisien.

Reformismens viktigaste funktion är att garantera kapitalismen dess sociala stöd. Den passiviserar arbetarklassen, skapar illusioner och binder den till kapitalismen. Dessa funktioner kan den aldrig förlora, vilken retorik de än använder sig av.

Ur det perspektivet är det inte svårt att förstå varför Maduros regering inte avvecklat monopolens makt, stärkt folkets makt eller ens stärkt anställningstrygghet för vanliga människor. Det hade naturligtvis inneburit en negativ utveckling för den venezuelanska kapitalismen.

Utvecklingen har paralleller även i svensk historia, där kommunisterna reducerade sig själva till vad man kallade ”vänliga pådrivare” gentemot socialdemokratin. Syftet var inte att avslöja och bekämpa reformismen, utan att försöka påverka den i progressiv riktning. Att försöka ”påverka politiken” och reformismen på detta sätt riskerar att reducera det kommunistiska partiet till ett parlamentariskt parti, till ett ”vänsterparti” som ryms inom kapitalismen. Det steg som de venezuelanska kommunisterna nu har tagit är bra och positivt.

Vägen till socialismen går inte genom reformismen, utan i kamp mot den!

Andreas Sörensen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.