Om kopparindustrin i Chile – ett sekel med rikedom och utsugning

UTRIKES Riktpunkt har tidigare rapporterat om en stor gruvstrejk som hotar bryta ut i Chile. I nedanstående artikel ges en bakgrund till den chilenska kopparindustrin. Denna har varit en av grundstenarna i den chilenska ekonomi under hela 1900-talet. Sedan 1905 har de huvudsakliga kopparfyndigheterna utnyttjats av nordamerikanskt kapital.

I början av 1960-talet, med framväxten av reformistiska och revolutionära idéer i Latinamerika, kom den allmänna opinionen i Chile att ställa krav på nationalisering av landets naturtillgångar och rikedomar. Ett första steg i denna process utgjorde Eduardo Freis regering och hans reformistiska program för ”revolutionen i frihet”, vars ekonomiska linje förespråkade en ny kopparpolitik, som kallades ”förstatligande av kopparutvinningen” (1964).

Denna politik möjliggjorde ett chilenskt inflytande i ägandet och förvaltningen av den stora koppargruvsindustrin i samarbete med utländskt kapital; på samma sätt initierade man en betydande produktionsökning genom stora investeringar och fullständig raffinering av koppar på chilensk mark.

På så vis öppnades vägen till den omfattande nationaliseringen av den stora kopparindustrin i slutet av Eduardo Freis regeringsperiod, något som senare togs upp upp av Unidad Populars president Salvador Allende. Efter sin valseger 1970 inledde denne en omedelbar process för nationalisering av den stora koppargruvsindustrin – en process som kulminerade den 11 juli 1971, när Nationalkongressen enhälligt godkände den grundlagsändring som möjliggjorde total nationalisering av kopparindustrin.

Efter den blodiga statskuppen 1973, med General Pinochet och CIA i ledningen, övergick koppardriften åter till privat utländskt ägande.

Gruvan Escondida i Antofagasta, där det nu varslas strejk har en engelsk-australiensk ägare.

Gruvan har varit i centrum för bedrägeriskandaler de senaste årtiondena, och den 31 juli 2021 påbörjade det chilenska rättsväsendet en rättegång efter 6 års utredning av misstanke om miljardärbedrägeri. Det handlar om att justitieminister Rutherford Parentti anklagar 10 militärer för stöld av pengar som enligt lag ska användas i gruvan till välfärd för de anställda. Utredningen påbörjades redan 2015.

Nu har Rutherford Parentti avslutat utredningen och anklagar alltså 10 namngivna personer för bland annat bedrägeri av statskassan och dokumentförfalskning. Totalt har 409 fakturor utfärdats i namn av generalkommandot för den chilenska armén, och beloppet uppgår till 2 500 675 749 dollar som fakturerats för obefintliga tjänster eller förvärv, som saknar dokumentation. Det handlar om pengar som enligt lag är ”reserverade för koppar”, och som nu efter skatt levererades till en arméöverste som i sin tur fördelade dem mellan de olika tjänstemännen som deltog i bedrägeriet.

Det är resurser som istället kunde ha möjliggjort inrättandet av 30 sjukhus, tusen högskolor och byggandet av de 35 000 hus som skulle krävas för att åtgärda situationen för de bostadslösa.

Ett andra bedrägeri handlar om 8 fakturor som utfärdades i februari 2011, på ett totalt belopp på 27 385 173 dollar för påstådd försäljning eller tjänster från av företaget för militär utrustning. I diverse turer förvandlades största delen av dessa pengar till lön för militärer, vars befattningar eller förväntade straff hittills inte har offentliggjorts.

Det är dock inte bedrägerierna som den nuvarande konflikten i första hand fokuserar på, utan villkoren för gruvarbetarna. Facket fastslår att gruvkonsortiet räknar med en vinst på drygt 10000 miljoner dollar och menar att ansvaret för att undvika en allvarlig konflikt ligger hos dem.

I en kommuniké på sin hemsida säger fackföreningen för gruvarbetarna i Escondida att konsortiet har för avsikt att diktera villkoren och stänga dörren för förhandlingar om tillfredsställande avtal. De hävder att det enda vapnet som kvarstår för att uppnå förbättringar är strejken – ett vapen som gruvarbetarna har använt mer än en gång under årens lopp.

Facket säger också att den multinationella ägaren vill utöka arbetstiden, minska vilotiden, ändra arbetsscheman och dessutom införa åtgärder som försämrar villkoren för de anställdas hälsa.

Arbetarna vill ha en erkännande av sitt arbete under pandemin i form av en bonus motsvarande 1% av den förtjänst som ägarna har får,  i en klumpsumma. De vill också ha individuella planer för karriärutveckling och förmånlig skolgång för sina barn.

Winnie Svendsen

En tanke på “Om kopparindustrin i Chile – ett sekel med rikedom och utsugning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.