Tre månader med Pedro Castillo – kapitalismen vinner igen

UTRIKES När Pedro Castillo valdes till president i början av sommaren hälsades hans vinst som en stor seger för folket och på många håll beskrevs det till och med som en framgång för socialismen. Men vad kan vi säga om honom efter tre månader?

Redan innan Castillo erkändes som segrare i presidentvalet i Peru tonade han ner sin politik. Han förklarade att han varken var kommunist eller chavist, förklarade att han inte avsåg att nationalisera något och han försäkrade att han kommer respektera både centralbankens autonomi och den nuvarande konstitutionen. Han menade också att han skulle skapa en regering baserad på finansiell och ekonomisk stabilitet.

Efter vinsten har resan gått snabbt. Progressiva ministrar har en efter en ersatts med mer moderata sådana och politiken har på många sätt lagts om. Så till den grad att hans eget parti Perú Libre vägrar erkänna hans nya regering.

Ministrarna avlöser varandra

Castillos regering har flera gånger förändrats. Vissa av hans ministrar har tvingats bort efter kampanjer från högern. Utrikesministern Hector Bejar och arbetsmarknadsministern Iber Maravi tvingades bort efter intensiva kampanjer. 

Den sjätte oktober tvingades även premiärministern Guido Bellido bort och Castillo gjorde om regeringen, vilket hans eget parti reagerade kraftigt på.

Friktionen har dock varit kraftig redan från början. Under valkampanjen meddelade Castillo att det var han som skulle komma att styra och att eventuella invändningar från vänster inte skulle påverka honom. Detta löfte verkar han ha hållit. När Bejar ersattes av yrkesdiplomaten Óscar Maúrtua kommenterade Perú Libres ordförande, Vladimir Cerrón det hela och undrade om det var ett dåligt skämt.

En person som haft stort inflytande på Castillo och hans regering är finansministern Pedro Francke, som tidigare arbetat för både Världsbanken och Perus centralbank. Han spelade en central roll i att anpassa Castillos ekonomiska politik till marknadskrafterna och betonade redan under valrörelsen att någon nationalisering av gruv- eller oljeindustrin inte skulle komma på fråga. Franckes första resa ledde honom till först Mexiko och sedan USA, där han träffade stora US-amerikanska investerare och återställde deras förtroende för landet.

Castillo – en förrädare?

Från den mer radikala delen av hans rörelser kommer nu anklagelser om förräderi. Waldemar Cerrón, bror till Vladimir, är Perú Libres talesperson och skrädde inte orden när han menade att Castillo förrådde ”alla de majoriteter som väntat i många år på att komma till makten” när han sparkade Bellido och gjorde om regeringen. Andra röster från vänster motsätter sig de ”konservativa, ’Caviares (välmående vänster) och förrädare” som de nu menar sitter i regeringen.

Castillo försvarar sig med att hans drag att göra om regeringen kommer från ett behov av att kunna regera. 

Av de 19 ministrar som sitter i Castillos regering kommer numera bara tre från partiet Perú Libre. Vissa andra vänster- och centerpartier har tagits in i regeringen, såsom Nuevo Perú och Frente Amplio. De allra flesta ministrar saknar dock partitillhörighet.

Vem bestämmer politiken?

När Pedro Castillo vann valet var stödet för honom nästintill unisont inom vänstern, såväl den reformistiska som den revolutionära. En ny väg hade öppnats och en ny politik stod för dörren. I det uttalande som Sveriges Kommunistiska Parti utfärdade tog vi dock avstånd från alla hyllningar och försökte göra en mer nykter analys.

Vi poängterade att det inte var den politiska viljan som var avgörande, inte vilket parti som administrerade kapitalismen som var avgörande, utan att det var den ekonomiska utvecklingen i det kapitalistiska systemet som bestämde utvecklingen och satte ramarna. 

Partiet skrev om ett kapitalistiskt system som präglats av allt skarpare motsättningar; hur kampen om transportrutter, råmaterial och avsättningsmarknader hårdnar. Detta tvingar fram en viss politik, eftersom situationen kräver en större utsugning och högre profit.

Ur detta skapas förutsättningarna för all politik. Ur detta begränsas också alltmer det som kapitalismen har att ge. Utrymmet för eftergifter och reformer blir allt mindre – kapitalismen har gett vad den har att ge.

Därför blir också reformismen en återvändsgränd. Den blir en illusion. Utsugningen måste öka och ingen politik under kapitalismen kan åsidosätta kapitalismens mest grundläggande lagar.

Den enskilda viljan hos individer är irrelevant, ställd mot den ekonomiska verkligheten. Detta får vi aldrig glömma.

Nu har vi tre månaders facit i hand. Har verkligen Castillos vinst öppnat dörren för en annan utvecklingsväg i Peru? Eller har hans vinst och politik bekräftat att reformismen är och förblir en återvändsgränd?

Andreas Sörensen

En tanke på “Tre månader med Pedro Castillo – kapitalismen vinner igen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.