UTRIKES När Pedro Castillo vann valet i Peru för ungefär ett och ett halvt år sedan hälsades hans seger som början på en ny era – vänstern hade kommit till makten i ett av få latinamerikanska länder där den tidigare varit chanslös. Historien fick i dagarna ett snöpligt slut när en ensam och isolerad Castillo fängslades.
Den sjunde december försökte Pedro Castillo att upplösa det peruanska parlamentet för att kunna klara sig kvar vid posten. Det misslyckades och han arresterades. Nu sitter han i samma fängelse som den tidigare diktatorn, Alberto Fujimoro.
Reformismens återvändsgränd
När Castillo kom till makten i början av sommaren förra året hade han inte bara lyckats entusiasmera stora samhällsskikt i Peru, utan också många utanför det egna landet, som hälsade hans seger som inledningen av en ny era i peruansk politik. Föga förvånande uteblev denna nya era och de som låtit sig ryckas med tystnade. Kanske är tiderna så hopplösa att man hänförs av allting som ens luktar lite framsteg?
Nu står vi här med facit i hand. Inför den tredje misstroendeomröstningen mot Castillo var stödet för honom minimalt – endast sex parlamentariker röstade mot misstroendet – och det folkliga stödet hade eroderat efter ett år kantat av prishöjningar, repression och angrepp från politiska motståndare.
Även om Castillo aldrig hade för avsikt att föra någon radikal politik, utan från början var noga med att betona att han inte skulle rucka på något av det kapitalistiska Perus fundament så har han ändå lyckats med vad reformismen alltid lyckas med: att sprida passivitet, hopplöshet och uppgivenhet, varigenom han banar väg för fascismen. För var finns nu det motstånd mot den reaktion som obönhörligen kommer? Hur mobiliserar man människor som gav sitt allt och lånade ut sitt hopp? Hur återvinner man förtroende när det grusats och för vad kan det återvinnas?
Reformismen är för arbetarna alltid en dyrköpt återvändsgränd som på sin höjd bygger välstånd på klassamarbete och gör arbetarnas välstånd avhängigt av framgången för det egna landets kapital, vilket exemplet Lula gör tydligt. När krisen kommer, så kommer den framför allt för det arbetande folket och politiken kommer rädda kapitalet, på ett eller annat sätt. Något annat är otänkbart under kapitalismen.
Kommunisterna gör rätt i att vara kritiska och analysera – reformismen är i slutändan bara ett av många sätt att förvalta kapitalet och kommunisterna måste hålla fram just detta.
Andreas Sörensen
