TEORI & HISTORIA Ett svenskt medlemskap i Nato rycker allt närmare. För att förstå kommunisternas motstånd mot ett medlemskap är det viktigt att förstå vad Nato är. Därför återpublicerar Riktpunkt en text som tidigare skrivits av SKP Uppsala.
Startskottet för Nato (North Atlantic Treaty Organization) skedde i Washington DC den 4 april 1949 då 12 länder gick samman och skapade ett politiskt och militärt samarbete. Syftet med pakten sades vara att kunna försvara sig mot kommunismen och Sovjetunionen. De ursprungliga länderna var U.S.A, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Portugal, Italien, Danmark, Norge och Island.
Efter Sovjetunionens seger mot nazisterna i andra världskriget och kommunisternas roll i befrielserörelserna mot nazismen och fascismen i flera europeiska länder var kommunismen på frammarsch över hela världen. Kapitalisterna ville desperat förhindra socialismens utbredning och satsade därför enorma resurser på antikommunistisk propaganda och terror mot kommunister under hela perioden för Kalla kriget. Kapitalisterna marknadsförde Nato som ett freds- och säkerhetsprojekt men när Sovjetunionen synade Nato genom att ansöka om medlemskap 1954 avslogs ansökan av Nato.
Det blev uppenbart att Nato-projektet inte alls hade fredliga avsikter utan istället var en offensiv sammanslutning med funktionen att vara spjutspetsen för imperialisternas maktanspråk runt om i världen. Året därpå svarade Sovjetunionen kapitalismens aggressioner med en egen militärallians tillsammans med andra socialistiska stater i Östeuropa som kom att kallas Warszawapakten.
Expansion i tre faser
Nato expanderade i tre faser fram till 90-talet. I den första fasen år 1952 anslöt sig Turkiet och Grekland. I Greklands fall skedde detta bara tre år efter att U.S.A. bombat de Grekiska kommunisternas befrielsearmé med napalm för att sätta de grekiska fascisterna och nazistkollaboratörerna vid makten. I den andra fasen anslöt sig Västtyskland (1955) och i den tredje Spanien (1982).
Som vi vet har kapitalister i olika länder ofta svårt att enas då de internt konkurrerar mot varandra om marknader och resurser. Detta har också blivit synligt i Natosamarbetet då mer eller mindre allvarliga konflikter mellan medlemsländerna blossat upp då och då. Ett exempel på detta är när de franska kapitalisterna på 60-talet ansåg att organisationen främjade de engelska och amerikanska kapitalisternas intressen mer än sina egna, något som ledde till att Frankrike tillfälligt avslutade sitt engagemang i Nato. Ett annat exempel är när militärjuntan i Nato-landet Grekland installerade en militärjunta på Cypern, något som ett annat Nato-land, Turkiet, svarade på genom militär ockupation av halva Cypern.
Även om spänningar mellan medlemsländerna har tagit sig mer eller mindre våldsamma uttryck genom åren har de olika imperialisterna kunnat enas i sitt behov av att öka utsugningen av folken i alla nationer.
Officiellt genomförde inte Nato några militära operationer förrän kriget mot Jugoslavien på 90-talet. Under hela Kalla kriget övade arméerna emellertid krig tillsammans och medlemsländerna erbjöd politiskt och logistiskt stöd till USA:s antikommunistiska krig i Korea på 50-talet och i Vietnam på 60- och 70-talen.
SKP Uppsala
Nato är ju inte enbart ett Europiskt projekt. Numera deltar ju t.ex. Colombia i de flesta Nato-övingarna. Australien och Japan brukar ju delta i Bryssel vid olika event.