Neo-kolonialismens problem

TEORI & HISTORIA Ett av de mer diffusa begrepp som existerar inom delar av den kommunistiska rörelsen är neo-kolonialismen. Det finns ingen klar och tydlig definition och det är heller inte klart vilken position begreppet fyller och frågan uppstår därför: är det ens ett nödvändigt begrepp?

Bakom begreppet står det självständiga Ghanas första president och mest kända frihetshjälpte: Kwameh Nkrumah. I boken med den fordrande titeln Neo-kolonialismen som imperialismens sista stadium (1965) gör han anspråk på att bygga vidare på den analys som Lenin gjorde i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. För den som såg fram emot en leninistisk analys väntar emellertid besvikelse, eftersom Nkrumahs teoretiska grund vacklar högst betänkligt.

Vad är neo-kolonialism?

Ordet i sig är ett sådant där ord som mest svävar fritt. Många använder det, men jag gissar att de flesta som gör det skulle ha svårt att definiera det. Samtidigt ger det användaren en auktoritativ aura: lyssnaren, som inte själv vet hur begreppet kan definieras, måste anta att talaren vet och ifrågasätter därför inte. Sannolikheten är dock stor att även den som använder ordet svårligen kan definiera det exakt.

Eftersom vi ändå behöver en gemensam grund att stå på om en diskussion ska kunna vara fruktbar så återvänder vi till Nkrumah själv och (åter)upptäcker begreppets teoretiska grund.

Utifrån titeln på Nkrumahs bok kan vi sluta oss till en sak: han syftade till att beskriva en nivå i imperialismens utveckling. Det Lenin inte kunde se, menar sig Nkrumah ha sett. På sätt och vis stämmer det naturligtvis, eftersom Lenin aldrig upplevde avkoloniseringen. Frågan är dock om denna gav upphov till ett nytt stadium eller om inte redan Lenin kunde identifiera likartade tendenser.

Nkrumahs högmod lämnar vi dock snabbt bakom oss – i den faktiska analysen är det uppenbart att det inte rör sig om ett stadium i imperialismens utveckling, utan om ett instrument:

Istället för kolonialism som imperialismens huvudsakliga instrument har vi idag neo-kolonialismen.

Neo-kolonialismens kärna är att staten som utsätts för den i teorin är självständig och har den självständiga statens alla utvärtes attribut. I själva verket är dess ekonomiska system och därmed också dess politik styrd utifrån.[1]

En kort sammanfattning av neo-kolonialismen skulle alltså kunna lyda: ett sätt att dominera och exploatera tidigare kolonier genom ekonomisk och därmed politisk underordning. Med detta lämnar vi också idén om ett nytt stadium hos imperialismen och övergår, likt Nkrumah själv, till att betrakta neo-kolonialismen som ett instrument.

Var och hur blir neo-kolonialismen ett instrument?

Enklast är kanske att börja med att neo-kolonialismen – eller försök att inordna länder i ett neo-kolonialistiskt förhållande – existerar där det finns utrymme för den att existera. Som instrument betraktat blir det tidlöst och anpassas efter de behov som finns. Nkrumah skrev sin bok på 60-talet men det är inte alltför långsökt att kalla den US-amerikanska relationen till Panama, såsom den såg ut för 100 år sedan, för neo-kolonial eller det franska undertryckandet av det formellt självständiga Haiti för detsamma. Likaså skulle man kunna kalla de länder som Lenin i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium kallade halv-koloniala, såsom Kina, Persien eller Turkiet, för just neo-koloniala.

Här är det viktigt att poängtera att neo-kolonialismen som metod och instrument existerar där det finns utrymme för den och där det finns behov av den. Det är ingenting nytt som uppstått i och med den avkolonisering som ägde rum i spåren av det andra världskriget. Detta konstaterande lyfter också följande problem: om ingenting nytt har ägt rum som behöver nya analysmetoder och -verktyg, varför är det relevant att ersätta begreppet halvkoloni med det mycket mer diffusa begreppet neo-koloni?

Vi måste också ha klart för oss att konkurrensen om kolonierna också innefattar en anti-kolonialistisk aspekt: de länder som är utan kolonier söker stärka sin makt över de koloniserade länderna och i sin strävan att lösgöra dessa från sina kolonialmakter uppträder de som anti-kolonialister. Se framför allt USA under perioden kring det första världskriget, där man för egen vinning förde fram parollen om alla nationers rätt till självbestämmande.

Detta måste vi ha i bakhuvudet när vi försöker förstå Nkrumahs slutsatser. Avkoloniseringen skapade en rad formellt självständiga länder som genast verkade bli villebråd i kampen om världens (ny)uppdelning och det måste ha framstått som frestande att karaktärisera denna kamp om bytet som just neo-kolonialism. Allt detta måste också ha framstått som extra tydligt i och med den kapitalistiska underutvecklingen i de forna kolonierna – ingenstans hade kapitalismen egentligen fått någon fart; det kapitalistiska kapitlet hade för många kolonier ännu inte inletts, vilket blir centralt: de forna kolonierna var i stort sett ännu inte kapitalistiska och saknade därmed sin egen nationella bourgeoisie.

Den nationella bourgeoisien

Efterhand som de forna kolonierna blivit självständiga har de också förr eller senare slagit in på en kapitalistisk utvecklingsväg, vilket i sin tur har skapat förutsättningar för utvecklingen av en nationell borgerlighet i de forna kolonierna.

Skapandet av en nationell bourgeoisie i ett givet land skapar genast ett motsatsförhållande gentemot de utländska kapitalisterna; det finns efter det nationella kapitalets skapande också ett behov av att värna den egna marknaden och den egna basen för expansion, vilket står i motsättning till de utländska kapitalens likadana behov av expansion.

I sin kamp för herravälde måste det inhemska kapitalet försöka ta större kontroll över sitt eget ekonomiska system och därmed också det politiska systemet. I detta läge blir det också eftersträvansvärt att framställa den egna kampen mot utländskt kapital som exempelvis en kamp mot just neo-kolonialismen, eftersom man för det egna kapitalets och inflytandets skull vill stoppa andras kapital och inflytande. Därför är det viktigt att vi alltid har i åtanke vem som använder ett begrepp och i vilket syfte det används.

Till syvende och sist kan man helt enkelt inte tänka sig en nationell bourgeoisie utan en viss makt över sitt eget lands politik, låt vara att den existerar i spänningsfältet mellan de olika nationernas olika starka kapital. Här vill jag också poängtera att det självklart uppstår allianser mellan olika kapitalgrupper och intressen som finns inom olika länder, från de allra minst utvecklade till de mest utvecklade kapitalistiska nationerna. I alla länder finns det kapitalgrupper med olika intressen – vissa söker sina allierade på vissa platser, andra söker dem på andra ställen. En sådan allians betyder inte per automatik underordning och att den ena parten exploaterar den andra, utan att de olika ländernas kapital träder in i relationer som karaktäriseras av ett ömsesidigt beroende.

Jag menar att detta blir av största vikt i diskussionen om neo-kolonialismen  – användandet av begreppet neo-kolonialism gör att man automatiskt utsätter sig för risken att dölja den härva av motsättningar som kännetecknar den moderna imperialismen; de nationella kapitalen riskerar att döljas bakom idéer om hela länders underordning och det ena landets exploatering av det andra. Vi måste helt enkelt konstatera att många av de forna kolonierna och halv-kolonierna idag utgör regionala kapitalistiska makter som strävar efter framgång för sitt eget kapital.

De tydligaste exemplen på detta utgör Kina och Indien. Den forna halv-kolonin Kina är idag världens största ekonomi och den tidigare kolonin Indien övertog nyligen platsen som världens femte största ekonomi från landets gamla kolonialmakt Storbritannien. Kanada, även detta en gammal koloni och enligt Nkrumah i praktiken en ”finansiell koloni” till ”amerikanskt-dominerat västerländskt kapital”, är idag en av världens största ekonomier.[2] På plats nummer tolv kommer Brasilien och plats femton och sexton intas av Mexiko, respektive Indonesien.

Även utanför de största kapitalistiska ekonomierna spelar länder som Chile, Nigeria, Sydafrika, Iran, Turkiet och Egypten regionala roller. Också längre ned i hierarkin hittar vi kapitalistiska länder, vars kapitalister söker hitta egna vägar.

Att i detta sammanhang diskutera neo-kolonialismen, alltså ekonomisk och därmed politisk underordning, skulle effektivt dölja det faktum att det i dessa länder existerar en nationell bourgeoisie med sina egna intressen som måste agera efter samma drivkrafter som alla andra kapitalistiska länder: att öka sin kapitalackumulation.

Ömsesidigt beroende istället för neo-kolonialism

Det finns ingen stat i hela världen som är i ett vakuum. Investeringar flödar åt alla håll och inget kapitalistiskt land kan ställa sig utanför detta flöde.

Detta skapar ett ömsesidigt beroende av varandra hos kapitalisterna. Det skapar ett ömsesidigt beroende mellan kapitalet i de olika länderna. Alla länder är beroende av att attrahera kapital för att kunna stärka sin egen kapitalackumulation, för att kunna stärka sin egen hemmamarknad och sin egen ställning; samtidigt är också varje land beroende av att kunna exportera sitt kapital när det inte längre är som lönsammast att investera det i det egna landet.

Följer man investeringarna och deras flöden blir detta tydligt: Svenska investeringar flödar till Tyskland och tyska till Sverige; svenska investeringar flödar till Litauen och dessa investerar i sin tur i Polen, Vitryssland och Lettland medan Polen i sin tur gör stora anspråk på Ukraina för sitt eget kapitals räkning; svenska investeringar flödar till Bangladesh och dessa i sin tur vidare till Myanmar eller Etiopien.

Den kapitalistiska världen flätas samman och fram träder ett system av ömsesidigt beroende, där de kapitalistiska länderna intar positioner baserat på styrka och förmåga. De intar den position de kan inta i hierarkin och agerar med de medel de kan när de kan det. Våld om det behövs och är möjligt. Andra metoder om de fungerar bättre.

Begreppet neo-kolonialism döljer detta. Den inordnar länder istället i mer eller mindre dominerade. Några förtryckare och många förtryckta. Några självständiga och många icke-självständiga. Den gör kampen för ett givet lands kapitalistiska ekonomiska frigörelse under kapitalismen till den främsta kampen, när det i själva verket är en kamp mot väderkvarnar – den ekonomiska frigörelsen är inte möjlig under kapitalismen-imperialismen.

Kan vi använda begreppet?

För att ett begrepp ska kunna användas på ett produktivt sätt behöver det också vara definierat, och i en seriös analys får det inte heller användas slarvigt eller godtyckligt. Dess användning måste finnas i att den förklarar världen, inte fördunklar den.

Utifrån den diskussion som förts ovan tror jag att vi enkelt kan konstatera att det inte finns någon grund för att använda begreppet neo-kolonialism. Det döljer de verkliga förhållandena mellan de kapitalistiska nationerna och därmed också verkligheten, vilken inte är någon annan än att det existerar ett ömsesidigt beroende mellan de kapitalistiska nationerna och de olika ländernas kapitalgrupper. Ett användande av begreppet döljer uppkomsten av nationella borgerligheter och en nationell kapitalism i varje land, även i de allra minst utvecklade länderna.

Det finns heller inget analytiskt värde i begreppet, så tillvida att det inte skapar nya analyskategorier som därmed skulle tillföra något till den marxistiska ideologin. Begrepp som semi-koloni eller halv-koloni förekommer redan inom den marxistiska ideologin som just beskrivningar av specifika länder i specifika situationer. Dessa gör inga anspråk på att utgöra stadier i kapitalismens utveckling eller att vara en ideologi i sig.

I diskussionen om begreppen som nämnts i stycket ovan är det också viktigt att poängtera att exempelvis Lenin aldrig frånkände semi- eller halv-kolonierna deras strävan att klättra i hierarkin, vilket ofta är fallet med nationer, vilka beskrivs som neo-koloniala.

Slutsatsen kan inte bli någon annan än att det inte finns något användningsområde för begreppet neo-kolonialism och att det inte finns någon plats för det i en marxistisk vokabulär.

Andreas Sörensen

[1] IX

[2] 231

3 tankar på “Neo-kolonialismens problem

  1. Det finns en dålig chauvinistisk vana i ”Vänster” i de imperialistiska kärnans länderna att omedelbart avfärda våra kamrater i periferin som icke teoretiker, Ho Chi Minh, Sankara, Nkrumah är några exempel, Mao är ett sällsynt och välkommet undantag. Detta är något som har stört mig med den här artikeln eftersom den visar denna chauvinism från början.

    Det är en sak att inte hålla med om att Kwame Nkrumahs analys representerar en ny stadium i imperialismen men det är en annan att hävda att hans teoretiska grund ”vacklar högst betänkligt”.

    Jag tycker att artikeln själv känns ganska ”fördunklande” och elitär med sina påståenden om att de flesta inte skulle veta vad begreppet innebär. Neo-kolonialismen har en tydlig definition (med givetvis flera varianter beroende på olika materiella förhållanden):
    Kärnan i nykolonialismen är att staten som är föremål för den är, i teorin, oberoende och har alla yttre drag av internationell suveränitet. I verkligheten styrs dess ekonomiska system och därmed dess politik utifrån (marxists.org).

    Detta representerar en ruptur från den gamla koloniala systemet och det behöver analyseras. Kwame Nkrumah gör en väldigt grundlig materialistisk analys i sin bok och oavsett om man nu vill hävda att detta är ”bara” en instrument av imperialismen eller att det är en ny stadium i imperialismen spelar mindre roll. Det är en viktig bidrag till marxistisk vetenskap och kan ses som en uppdatering av, eller tillägg för Lenins teori av imperialismen.
    Som artikelns författare markerade kunde Lenin inte ha sett denna utveckling av imperialismen pga att ”avkolonisering” började på allvar och på en stor skala efter hans död.
    Marxismen är en levande vetenskap som ger oss möjlighet att uppdatera den när materiella förhållanden förändras.
    Frantz Fanon påpekade i Jordens Fördömda att ”en marxistisk analys alltid bör vara något utdragen när det gäller att ta itu med den koloniala frågan” jag inkluderar Fanons citat för att stressa att en dogmatisk applikation av teori måste bekämpas så att vi inte fastnar i en religiös användning av till exempel Lenin eller Marxismen överlag.

    Det gynnar nog oss alla att läsa och ta på allvar författaren som Kwame Nkrumah, Walter Rodney, Frantz Fanon, Thomas Sankara och många fler av våra aldeles för oftast underskattade kamrater vi kan nog lära oss en hel del av dem.
    Kamratligen.

    1. Hej!

      Jag tycker att det är en rätt konstig inställning att framhäva teoretiker från vad du kallar periferin bara för att de kommer från periferin. Säkerligen finns det mängder med goda teoretiker i periferin, men det finns också mängder med mindre bra. Om vårt mål är att skapa oss en bättre förståelse av världen, så är en öppen diskussion med och kritik av dessa också av största vikt. Det finns inget självändamål i att framhäva dålig teori och analys för att denna är från en viss del av världen. Då slutar du helt enkelt upp med dålig teori och analys.

      Vad gäller definitionen, som du själv medger varierar beroende på omständigheter (vetenskapligheten åker här ut genom fönstret), är den i sig bristfällig, eftersom den lyckas dölja att det även i de fattigare länderna finns kapitalgrupper som agerar efter sina egna intressen. Detta tar jag också upp i texten.

      Tvärtemot dig så menar jag att det är av stor vikt, huruvida han menar att neo-kolonialismen är ett ”instrument” eller ett ”stadium”. Det förra gör neo-kolonialismen till ett redskap bland många som kapitalisterna kan ta till; det senare ställer enormt mycket större anspråk på analys, vilket Nkrumah knappast lever upp till – just eftersom hans analys är bristfällig och han knappast bygger den på marxism och ännu mindre leninism (till Lenin refererar han mest i förbifarten). Det räcker inte att bara påstå att detta är ett ”viktigt bidrag till marxistisk vetenskap”, som du gör i kommentaren – du måste också leda det i bevis. Vad är uppnått med denna analys? Vad har Nkrumah tillfört, annat än att ha dolt den nationella bourgeoisiens roll?

      Bakom din kommentar ser jag tyvärr inte så mycket substans och faktisk argumentation, det hela blir mer tyckande än analys och motargument.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.