REDAKTÖRENS KRÖNIKA, KLIMAT De skrämmande klimatrekorden bara fortsätter, och det finns naturligtvis en trötthet hos läsarna, ett ständigt malande av alla dessa nyheter som känns så gamla – det har varnats och diskuterats i årtionden, och ändå står vi nu här och registrerar plågat värmerekord efter värmerekord.
Hela klimateländet blir som en naturlag som ingen undkommer. Människor orkar inte ta in mer, och i frustrationen bjuds det två vägar som båda passar kapitalet lika bra: passivitet och det privata livet i en egen liten bubbla, eller personliga, moraliska val som man tror är det enda verktyg som finns för att göra skillnad.
På grund av bristen på kollektivt agerande kan vi alltså nu konstatera den varmaste julimånaden någonsin i världen. Juli är ju inte slut ännu, men prognosen är säker. Karsten Haustein, forskare vid Leipzigs universitet, menar att vi måste gå tillbaka tusentals år för att hitta liknande värme på jorden. Visst, att det är varmt beror till en del på El Niño, men rekorden är inte väderfenomenets fel. De beror på människans utsläpp av växthusgaser. Och eftersom El Niño-vädret brukar visa sig i sin fulla kraft under den andra halvan av året kan vi också vänta oss flera extrema månader och nya rekord.
Under tiden dör folk av värmen. De som jobbar på gator och vägar, byggen och jordbruk, de som halkat ur samhällets skyddsnät och måste leva hela livet utomhus. Växter och djur flyttar norrut, och Europa får farligare sjukdomar som vi inte är beredda på. Skördarna blir sämre. Och när regnet kommer kan den hårda marken inte ta emot vattnet. Översvämningarna är en del av klimatkatastrofen över hela världen, lika förödande som den glödande värmen och skogsbränderna.
FN:s generalsekreterare António Guterres menar att vi nu stigit in i ”den globala kokningens era”. Det kan man ju hålla med om, liksom hans betoning av det skrämmande i vad som sker. Guterres menar också att vi bara står i början av katastrofen och att det krävs beslutsamma åtgärder för att vända utvecklingen.
De åtgärder han tänker på är förstås knappast kollektiv organisering och kamp för en hållbar framtid utan kapitalism, men det är det tredje valet vi har. Vi är inte begränsade till att leva passivt eller i en egen moralisk dimension – arbetarklassen och folket har förmågan att agera tillsammans, och vi kan göra våra handlingar oändligt mycket större än summan av alla små individuella beslut. Vi måste inte acceptera den agenda och de val som sätts framför oss, vi kan spränga alla ramar och bygga den värld vi förtjänar!
Marina Weilguni