MILJÖ, KLIMAT, KULTUR Jag förordar inte att du ska leta efter mat i butikernas sopor och ägna dig åt dumpstring (av engelska ”dumpster”, sopcontainer). Det är inget alternativ till kapitalismens profit på maten. Men det finns åtskilligt att lära sig i boken Svinnlandet av Andreas Jakobsson, utgiven på Offside Press 2015. Och det gäller även om du inriktar dig på den kollektiva kampen för en hållbar livsmedelsproduktion och ett avskaffande av profiten på det nödvändigaste av allt: mat.
Har du kanske sett “svinn-lådan” i matbutiken? Kanske inte, det brukar vara en ganska liten låda om den ens finns. Där finns varor nedsatta med 30% och i bästa fall hela 50%, men utbudet är begränsat. Har du någon gång provat att gå runt hörnet om butiken och kollat i containern? Där är utbudet nämligen mycket större….
I boken Svinnlandet utforskar författaren resursslöseriet inom livsmedelsindustrin och hur det skapar möjligheten att leva enbart på livsmedel som kasserats av butikerna, något som han väljer att göra. Läsaren får följa Andreas resa från introduktionen till dumpstring till att bli en mästare i konsten att överleva på sopor. Boken är intressant även om man har synpunkter på den högst individuella lösningen att leta mat i butikernas sopcontainrar. Här finns nämligen en mängd praktiska tips för att minimera svinn i hushållet och öka hållbarheten på livsmedel, och inte minst förklaringar till varför svinnet uppkommer och varför det är lätt att luras av statistiken.
I Sverige slängs det mat
I frågan om hur mycket mat som faktiskt slängs blir statistiken lätt vilseledande. Ett exempel är ”myten om den tredje matkassen”, vilket innebär att var tredje matkasse som bärs hem från butiken slutar upp i soporna. Att skylla på konsumenten är viktigt för företagen för att kunna skjuta ifrån sig ansvaret och slippa medföljande kostnader. I boken framgår det till exempel att oundvikligt avfall för hushåll – som diverse skal och kaffesump – räknas med i statistiken, vilket inte gäller för livsmedelsindustrin (enligt rapporten från statliga Smed “Matavfallsmängder i Sverige”, 2012). Ett annat intressant exempel är jordbruks- och fiskeindustrin som inte har något svinn alls enligt Smed. Enligt en annan rapport från FN (Food wastage footprint, 2013) står denna industri för hela 37% av det totala svinnet.
Genom att jämföra siffrorna med flera källor kommer Andreas fram till att konsumenten står för 13% av svinnet, där hälften beräknas vara ätbart. Det ger en tydlig bild av var skulden för matsvinnet ligger.
Varför slänga ätbar mat när folk går hungriga?
Med dyra priser på produkterna i butik är det få som föredrar att köpa en produkt med kortare bäst-före-datum med samma pris, även om den är tänkt att konsumeras i närtid. Det leder till att produkterna nära bäst-före-datumet blir svårsålda och ofta kasseras även innan datumet passerat. För vissa produkter som har väldigt lång faktisk hållbarhet kan bäst-före-datumet sättas till en kortare period av flera anledningar. För det första sätter det ett omsättningskrav på varan, där butiken som köper in den blir pressad att sälja. För det andra kan för långa hållbarhetstider också verka avskräckande, att konsumenten helt enkelt inte litar på att produkten kan hålla så länge utan mängder med konserveringsmedel.
Butikerna rensar också frekvent i frukt- och gröntavdelningen där produkter med fläckar eller som har skadade förpackningar kasseras. Här är produkter som säljs i flerpack en av de vanligaste orsakerna till svinn. Flerpack används för att lura konsumenten till att köpa fler och när en av flera produkter inte längre ser fräscha ut så slängs hela förpackningen! Problemet här är att det inte är lönsamt att öppna förpackningen, plocka ut de som är förstörda, tvätta resten och sedan försegla förpackningen. Alternativet att sälja dem i lösvikt blir också krångligt, eftersom livsmedel från olika producenter inte får blandas hur som helst.
Produkter kasseras också innan de ens når butiken, på grund av att de ser ut på fel sätt. Det finns ett system för att dela in frukt och grönt efter om de ska bli människoföda eller inte. Morötter får inte ha flera ”ben”, potatis ska inte vara för stor eller för liten, gurkor ska vara spikraka. Äpplen är speciellt känsliga, där producenten använder höghastighetskameror för att verifiera att form och färg är inom ett visst intervall för att äpplet ska få bli ett “Första Klass Äpple™”, annars blir det djurfoder eller biogas. Det förklarar varför allting i butiken är märkt som första klass och kostar därefter. Det finns människor som har ätit krokiga gurkor och överlevt, någon skulle säkert påstå att de levt mer färgstarkt än de som enbart äter inplastade och spikraka.
Även det gigantiska utbudet som krävs för att kapitalisera på varje individs unika smakpreferens leder till ökat svinn. En del produkter får väldigt låg omsättning när de konkurrerar med många liknande alternativ med varierande etiketter och aromer (även om de i slutändan ägs av samma storföretag). Dessutom leder kampanjer, nyheter och ekologiska livsmedel till ökat svinn på grund av låg eller osäker efterfrågan.
Men det är väl bra att göra djurfoder och biogas av svinnet?
Biogasen och djurfodret är resultatet av att en marknad har uppstått på grund av att problemet med svinn är så pass stort. Även om det är en ekonomiskt lönsam marknad kan inte symptomen på ett större problem användas för att rättfärdiga systemet.
Att producera en lime, banan, avokado eller sparris på andra sidan världen och frakta den hela vägen till Sverige, för att sedan göra biogas av den – det är ett kapitalt misslyckande. Stora mängder naturresurser förbrukas och arbete läggs ned i fattigare länder som lever av exporten, där lokalbefolkningen lider av vattenbrist, förgiftningar och hårt arbete. Att göra om livsmedel till biogas utvinner ungefär 10% av energin som används för att framställa den, inget av vattnet, inget av den förlorade biodiversiteten eller de mänskliga skadorna till följd av bekämpningsmedel, och inget av arbetstiden.
När det kommer till djurfoder är faktiskt hela djurindustrin en gigantisk svinn-maskin. Att mata djur med sådant som människor kan äta, för att sedan äta djuren blir alltid en förlust. Djur är helt enkelt inte effektiva på att omvandla foder till köttbullar och korv. Djurhållningen innebär miljöer där skrämmande bakterier, parasiter och farliga virus frodas. Hela konceptet att äta djur är långt ifrån resurseffektivt och man kan argumentera för att det inte heller är etiskt. Mycket av det som slängs i butikerna är just kött, eftersom det har så dålig hållbarhet.
Dumpstring?
I boken beskriver Andreas ett försök att utmana sig själv genom att endast leva på dumpstrad mat i ett år. Resultatet blev livsmedel värda 60 000 kr, där det fanns mängder med ost (65 kg), frukt (102 kg bananer) och grönt (75 kg tomater, 8 kg aubergine). Även 22 kg pasta och hela 140 liter yoghurt och filmjölk hittade han, och dessutom delikatess-ost, fiskrom och olivolja. De vanligaste fynden var grönsaker, bröd och mejeri.
Men det är en sak att läsa om den dumpstrande Andreas äventyr och en helt annan att faktiskt se med egna ögon att butiken du handlar i slänger mängder med mat i gott skick. Även om du inte vill äta sopor kan det vara intressant att se vad butiken kastar och proportionen av vad som slängs i förhållande till vad som hamnar i svinn-lådan, så ta gärna en egen bild och reflektera över vad du ser.
En butik som tjänar storkovan varje gång en kund köper den livsnödvändiga maten. En butik som gärna visar att de bryr sig om att minska svinnet med en liten prydlig låda, samtidigt som de dumpar flak efter flak av fina grönsaker i containern på baksidan. En butik som i en ekonomisk kris slår rekord i profit. Det är dags att ställa den oundvikliga frågan. Varför tillåter vi att det görs profit på det mest grundläggande av behov?
Visst kan man välja att leva på vad butiken slänger i soporna, och idag gör väl en och annan det för äventyrets skull – men att dumpstra förblir en individuell lösning, där var och en ser om sitt eget. För att stoppa en utsugning där det känns som om allt fler snart måste dyka i soporna för att äta sig mätta, är det nödvändigt organisera sig! Ingen människa ska behöva leta i sopor för att bli mätt!
Om svinn ändå vore det enda problemet med marknaden
När profiten står i centrum produceras mat på bekostnad av annat. Biodiversiteten hotas på grund av genmodifierade grödor och bekämpningsmedel som slår hårt mot insekter. Avskogning, döda hav, övergödning, invasiva arter, listan kan göras lång och den innefattar också människor som blir av med sin egen odlingsjord, sitt vatten, sin bostad. Dessutom har näringsvärdena för frukt- och grönt sjunkit sedan 1950. När livsmedel blir allt mer smaklösa eftersom avkastning prioriteras, måste man fråga sig om vi snart får grönsaker med tillsatta aromer och tar näringen separat via piller.
Det är lätt att kritisera enskilda grödor, avocado, sparris och så vidare – men dessa är enbart symptom, som när maffian kontrollerar produktionen av avocado eller bananer. Eller att uppröras när staten säljer rättigheterna till vattnet till utländska företag för att odla sparris och befolkningen och lokala odlare blir utan. Det finns gott om exempel på fusk och missförhållanden, men det handlar inte om enskilda livsmedel utan om ett systemfel i ett av de absolut viktigaste systemen som krävs för att upprätthålla civilisationen.
Alternativet
Författaren av Svinnlandet avfärdar snabbt alternativet till kapitalismen, och hävdar att det inte har fungerat och aldrig kommer att fungera, och argumenterar därför för en inom-kapitalistisk lösning på problemet med svinn. Men när svinnet är ett av otaliga problem inom industrin så är det dags att fundera på om marknaden orsakar fler problem än den löser. Hur bra fungerar den egentligen, om den inte ens lyckas med det mest grundläggande av behov, nämligen att se till att folk får mat? Boken ägnar inte alternativen någon större uppmärksamhet, vilket är synd. Istället för en uppmaning till kamp blir den en uppmaning till enskilda överlevnadsstrategier – men den är en faktasamling som heter duga, och om du klarar av att dra dina egna slutsatser är den absolut läsvärd.
När mat slängs och brödköerna ringlar i Sverige är det tydligare än någonsin att klasskampen krävs för att säkra våra mest grundläggande behov av näringsriktig, giftfri och tillgänglig mat som inte produceras på bekostnad av miljön och medmänniskornas hälsa med profit som motiv.
Robin Rotta
