INRIKES Efter valet i Venezuela hurrar delar av vänstern eftersom Maduros fortsatta administration av kapitalismen i Venezuela kan fortsätta. I Sverige gläds Svensk-Kubanska föreningen inte bara åt Maduros vinst och den multipolära världen, utan döljer aktivt repressionen mot kommunistpartiet PCV.
I två artiklar som publicerats på Svensk-Kubanska föreningens hemsida gör man klart att man inte bara gläds åt ytterligare fem år med Maduro, som inte bara försökt piska upp nationalistiska stämningar mot grannlandet Guyana, utan som också sökt försoning med högern och angripit arbetarna i landet.
Den första artikeln förskönar det politiska spelet som föregått valet och glider obemärkt förbi det faktum att landets kommunistparti PCV utsatts för en statligt sanktionerad kupp eftersom partiet brutit med Maduros kapitalistiska regering. Artikelförfattaren nöjer sig med att anmärka att några av de partier som stödjer Maduro har ”genomgått kontroversiella rättsliga strider där Högsta domstolen ingrep till förmån för fraktioner som föredrar en allians med PSUV framför de som är villiga att anta en kritisk linje och stödja en annan kandidat.” Inga partier nämns vid namn och det hela framställs som relativt betydelselöst. Repressionen mot kommunisterna viftas enkelt bort.
I den andra artikeln tas de ideologiska svängarna ut på allvar. Den multipolära världsordningen hyllas och försvagningen av den västerländska imperialismen och USA ses som en ”triumf för suveräniteten”. Nu kommer Venezuela att fortsätta att ”vara viktigt i projektet för att bygga en annan värld, det globala syd, tillsammans med BRICS.”
Det första man slås av är naiviteten i det hela. Skulle det globala syd och BRICS bygga en annan värld? Ska Venezuela, de ”progressiva” latinamerikanska länderna bygga en ny värld sida vid sida med Ryssland, Kina och Indien? Det är sorgligt att all form av nykter analys fått stryka på foten till förmån för en instinktiv anti-amerikanism, där alla USA:s konkurrenter målas upp som progressiva. I alla dessa länder härskar dock kapitalismens lagar med lika stor kraft som i såväl Washington och Berlin: kapitalet koncentreras och exporteras; arbetarna sugs ut allt hårdare. Precis som i varje land ökar behovet av tillväxt och varje land rustar sig för den allt skarpare internationella konkurrensen.
BRICS och ”det globala syd” kan inte erbjuda en annan värld, på sin höjd kan de rubba balansen inom det kapitalistiska systemet till förmån för det egna kapitalet.
Detta är just också vad den ”multipolära världsordningen” är – en förändrad kapitalistisk maktbalans. I sin naivitet föreställer sig den del att en viss sorts kapitalism är bättre än en annan; istället för en hegemon ska olika maktcentra hålla varandra i någon sorts terrorbalans. Historien avslöjar dock idén om multipolaritet med kraft – inför de båda världskrig som världen i modern tid upplevt var världen sannerligen multipolär. Bara detta är avslöjande nog.
I idén om multipolaritet finns inget progressivt, utan det är ett ställningstagande för de för tillfället svagaste och minst utvecklade kapitalen och deras ”rätt” att suga ut både människor och jord på samma sätt som de mest utvecklade kapitalen. I grund och botten är det en idé för de som saknar hopp, både om socialismen men också om det arbetande folkets förmåga att själva skapa förändring. Det är sorgligt att denna idé verkar ha fått fäste i Svensk-kubanska föreningen, vars solidaritet med det revolutionära Kuba spelat stor roll genom åren men som nu verkar ha glömt bort vad Fidel en gång sa – en revolutionärs plikt är att göra revolution!
Andreas Sörensen
Allt tyder på att en majoritet röstade mot Maduro, hade Maduro vunnit valet hade resultaten redovisats på valstugenivå omedelbart så att alla parter inkl. valobservatörer kunnat granska resultatet. Nu har det redan gått en vecka utan att resultaten presenterats. Nu utropade Maduro sig som segrare mot folkets vilja. Stämmer oppositionens siffror så fick Maduro c:a 30% av rösterna ett tillräckligt stöd för att mobilisera de stora demonstrationer som man nu visar upp. Men huvuddelen röstade emot att fortsätta att leva på 4 dollar per månad i minimilön. Maduros parti är ett exempel på ett fenomen som existerar sedan mexikanska revolutionen 1911 under PRI (Partido Revolucionario Institucional), dvs en reaktionär inrikespolitik parat med vissa progressiva ställningstagande i utrikespolitiken . Jag tycker precis som Zoltan att det är positivt att inte USA är ensamma på täppan, en roll som de uppenbart inte klarat. Men vilken följd får det för den nya rörelse som vuxit fram runt BRICS om länder som Venezuela förvandlas till en diktatur? En följd blir att allt fler följer Argentinas exempel i Latinamerika och lämnar BRICS-sammarbetet. Venezuelas utveckling är ett välkommet vapen i händerna på extremhögern i hela Latinamerika. Redan nu pressas Petro i Colombia och Lula i Brasilien hårt för att ännu inte ha tagit klar ställning till valet i Venezuela. Detta kan straffa de progressiva rörelserna i hela kontinenten. I Brasiliens fall leder en valförlust 2026 för PT sannolikt till att en extremhöger likt Bolsonaro återfår makten och att man lämnar BRICS. Tror man på demokrati så låter man folket avgöra, Maduro fick icke godkänt av folket och borde ha dragit sig tillbaka för att utvärdera vilka fel och brister som behöver korrigeras för att kunna komma tillbaka. Den nya högerregeringen hade sannolikt på sikt visat sig minst lika odugliga och förlorat makten. Ungefär så gick det till när sandinisterna förlorade valet i Nicaragua 1990 och lämnade över till en rad odugliga korrupta högerregeringar för att senare komma tillbaka. Själva idén bakom Chavez vision om det 21a århundradets socialism var att en vänster kan både vinna och förlora i val. Tror inte Latinamerikas folk på att progressiva krafter är beredda att släppa ifrån sig makten vid en valförlust så kommer de aldrig att rösta fram dem.
SKP:s kritik av Svensk-Kubanska Föreningen
Andreas Sörensen går i Riktpunkt till attack mot Svensk-Kubanska Föreningen. Han hänvisar till två artiklar på vår hemsida om valet i Venezuela. Den första ”förskönar det politiska spelet som föregått valet…”, enligt Sörensen. Artikeln är en översättning från Venezuelanalysis 240726 som ställer frågor och svar om valet. Det förklaras på ett enkelt, pedagogiskt och överskådligt sätt, men är förstås långt ifrån heltäckande. Vi tycker artikeln är klargörande för en bred publik.
Här ska påpekas att vår hemsida uppdateras en, eller flera, gånger om dagen. Vi publicerar nyheter som är en motvikt till bolagsmediernas. Därmed inte sagt att allt återspeglar Svensk-Kubanskas åsikter. De allra flesta artiklar är översättningar och inte sådant vi själva skrivit. Många av de frågor som behandlas på hemsidan är inte diskuterat i föreningen. Det vore en omöjlighet. Av den anledningen anges på hemsidan: ” Artiklarna nedan återspeglar inte nödvändigtvis Svensk-Kubanska Föreningens ståndpunkter”. Vi är inget parti och vårt mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen i Kuba och det progressiva Latinamerika”.
I den nämnda artikeln kritiserar Riktpunkt oss för att den inte tar upp konflikten med Guyana (och Exxon Mobile) eller Maduros repressiva politik. Nej, artikeln handlar, som rubriken anger, om ”frågor och svar om valet”. Svensk-Kubanska tar i allmänhet inte upp inre konflikter. Vi är i huvudsak positiva till progressiva regeringar, dit vi räknar till exempel Colombia, Brasilien, Honduras, Bolivia, Nicaragua, Mexiko med flera. Samtidigt finns givetvis massor att kritisera i dessa länder. Men vi ser det inte som vår uppgift.
Den andra artikeln som kritiseras är skriven av mig.
• Ja, jag gläds åt att Maduro vann. En seger för Corina Machado hade varit ett dråpslag mot allt vad vänster och latinamerikansk integration heter. Det leder för långt att här presentera denna överklasskvinna, kuppmakare, Israelvän och anhängare av en US-amerikansk militär intervention i landet. Inte bättre är hennes egen kandidat, Edmundo González, med blodiga händer från utrotningen av vänstern i Centralamerika. (På vår hemsida har vi närmare beskrivit dessa högerextremister). Jag föredrar definitivt Maduro.
• Ja, jag gläds över en värld där USA:s dominans bryts, även om det är av andra kapitalistiska länder. Om BRICS kan ”rubba balansen” (Sörensens ord), och USA inte längre är ensam dominant, tycker jag det är positivt.
Sörensen kallar mig för naiv som tror på en multipolär värld. Jag skulle vilja kalla Sörensen naiv som pratar som om den socialistiska världsrevolutionen står för dörren. Sörensen ser inget progressivt i multipolaritet. Jag ser hur 500 år av västerländsk överhöghet går mot sitt slut. För mig är det ett stort kliv framåt.
Alternativen i Venezuela i valet var Maduro eller Machado/González. Inget annat realistiskt alternativ fanns. För mig är det valet enkelt. Sedan kan man drömma om en annan värld där kommunistiska partier med massbas kämpar för den socialistiska revolutionen. Men så ser det inte ut idag.
Jag tycker det är sorgligt att SKP inte aktivt stöder solidaritetsorganisationen Svensk-Kubanska, en av få anti-imperialistiska organisationer i Sverige med aktivitet över hela landet. Det är inte angrepp och splittring vi behöver utan styrka och enighet. Sedan kan man framföra kritik på till exempel våra årsmöten.
Slutligen, Sörensen undviker att nämna Kubas deklarerade ståndpunkt om Venezuela. Den är enkel, tydlig och klar: Kuba sluter upp bakom Maduro och PSUV.
Zoltan Tiroler 240802
Argumenten som Zoltan för fram är trötta. De har förts fram gång på gång. I valet mellan pest eller kolera ställer man tappert upp på pestens sida. När två kandidater presenteras tar man troget ställning, precis som man förväntas. Det är synd, eftersom logiken gör att man fastnar i kapitalets val. I valet mellan Maduro och högern väljer Zoltan Maduro eftersom det inte finns något realistiskt alternativ (det är en enkel sak att säga, när kommunisterna förvägrats deltagande…) till Maduro. Frågan är dock, hur kan det någonsin uppstå ett realistiskt alternativ till Maduro med en attityd som denna? Man röstar på det minst onda för att det inte finns något alternativ, samtidigt som man genom att rösta på det minst onda gör vad man kan för att förhindra detta alternativ från att uppstå!
Talande för Zoltans attityd är att de som kritiserar detta bekväma sätt att resonera (ja, det är bekvämt, eftersom man då avsäger sig plikten att verka för ett verkligt alternativ) döms ut som drömmare. Så reduceras kampen för revolutionen till en dröm som placeras långt bort från den nuvarande verkligheten. Det finns ingen tanke på att skapandet av kommunistiska partier med massbas måste börja någonstans. Om de inte uppstår av sig själva, färdigpaketerade, så får det vara.
Realisten Zoltan fortsätter med att hylla slutet på 500 år av västerländsk överhöghet. Som om det vore det specifikt västerländska i överhögheten som var det förkastliga och inte överhögheten. Zoltan önskar nämligen en annan överhöghet, som inte är västerländsk. Att ersätta ett kapital med ett annat, en exploatör med en annan, är inget framsteg. Och ja, det är i bästa fall naivt att hävda något sådant. Jag väljer att tro att det handlar om naivitet och inte något värre.
Slutligen beklagar sig Zoltan över bristen på enighet, som om en principlöst enighet utan ideologisk klarhet hade kunnat producera något som helst positivt. Istället för enhet behövs klarhet. Det behövs en ideologisk och tydlig förståelse av kapitalismen som sådan, och hur den enskilda politiken inte förändrar något väsentligt i ett givet kapitalistiskt land, hur även de ”progressiva” tjänar olika delar av kapitalet, hur de i verkligheten förhindrar revolutionen och socialismen. Det kan inte finnas någon enhet utan detta. En enhet utan detta vore att förråda revolutionen.
/Andreas Sörensen