PARTIET, SKU Flera läsare som inte kunde delta på partiets förstamaj-firande i Stockholm har bett Riktpunkt publicera Andreas Sörensens tal – så här kommer det och inspirerar förhoppningsvis kampen under året fram till nästa 1 maj!
För 139 år sedan lade Chicagos arbetare ner sitt arbete i strejk för åtta timmars arbetsdag. Svaret från polisen och den amerikanska staten blev våld och repression och fyra arbetare dödades när polis angrep arbetarnas demonstration. Ytterligare fyra avrättades i efterspelet.
Tre år därefter beslutade den Andra Internationalen att organisera demonstrationer på 1 maj, i solidaritet med de arbetare som tre år tidigare mördats, och för att fortsätta kampen för åtta timmars arbetsdag. Ytterligare två år senare kom man överens om att göra 1 maj till en årlig kampdag och sedan dess har arbetarna och kommunisterna varit ute varje år den 1 maj. När vi står här idag, står vi alltså i en stolt och lång tradition, som vi fortsätter att bära på våra axlar och som vi för vidare, år efter år.
Precis som varje år när vi samlas så är sommaren i antågande. Vädret blir varmare och livet återvänder sakta efter en kall och lång vinter. Trots detta tornar mörka moln upp sig vid horisonten. Vi ser hur motsättningarna inom hela det imperialistiska systemet ökar och hur urladdningarna blir allt skarpare. Alla försöker kapa åt sig sin egen del av kakan och på något annat sätt kan det inte vara, så länge kapitalismen är kapitalism.
Föreställ er ett klassiskt parti Monopol, där målet är att slå ut medspelarna genom att köpa gator och bygga först hus och sedan hotell. Bara en spelare kan vinna, alla andra måste förlora, och vinnaren vinner genom att köpa mest och snabbast; den som inte köper och nöjer sig blir utslagen. Konkurrensen är stenhård och brutal – precis som konkurrensen i kapitalismen.
Precis som i Monopol måste varje aktör expandera, eftersom alternativet är att slås ut. Den som står still, som nöjer sig, kommer att bli omsprungen av sina konkurrenter som kommer att göra processen kort. Varje kapitalist måste expandera och söka den mest profitabla investeringen, varhelst i världen den finns.
Precis som i Monopol, så är spelplanen ändlig. Trots att jorden är rund, så tar den slut. Det går inte att expandera i all oändlighet, vilket betyder att vi kommer till en punkt där det inte går att expandera utan att man expanderar på andras bekostnad. Precis som Monopolspelarna, kommer kapitalen att börja angripa varandra. Motsättningarna ökar. Den logiska slutpunkten på all denna expansion är inte svår att ana. Det är kriget. Där man inte längre kan slå mot sina motståndare med fredliga medel slår man istället med icke-fredliga medel. Kriget är politikens fortsättning med andra medel, som Clausewitz en gång sa.
Detta vet alla kapitalister, världen över, vare sig de befinner sig i USA, Ryssland, Kina eller i Sverige. Kriget närmar sig och förberedelserna pågår för fullt. Upprustningen antar enorma proportioner. Alla agerar på samma sätt, eftersom alla drivs framåt på samma sätt och av samma anledningar.
Allt detta leder vidare till större och större urladdningar, som drabbar det arbetande folket hårdast. I Palestina, i Syrien, i Ukraina och i Sudan lider folken under de imperialistiska krigen – och de lär inte stanna där, eftersom kapitalismen inte kan stanna. För kapitalet är omfördelningen av världen en naturlag, en tvingande nödvändighet.
Parallellt med denna utveckling, eller kanske ännu tydligare: följden av denna utveckling, är att nationalismen piskas upp. Nationalismen säger oss, att det inom varje nation finns en intressegemenskap som delas av såväl utsugare som utsugen. Det är klassambetets ideologi och bakom denna ideologi ställer hela det svenska politiska etablissemanget upp, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna. Man pratar öppet om hur vi måste stärka vår beredskap, hur vi ska sluta oss samman och se våra intressen som gemensamma. De använder nationalismen för att rättfärdiga miljarder och åter miljarder till vapenindustrin och militären. Från vänster till höger bearbetar man befolkningen på detta sätt, så att den ska vara mottaglig för upprustningen.
Extra bedräglig blir Vänsterpartiets roll. De spelar samma roll idag, som de flesta socialdemokratiska partier gjorde inför Första världskriget – de ställde upp på sin borgerlighets sida och godkände krigskrediterna. De bidrog till att piska upp nationalismen och de såg till att skicka unga arbetare till skyttegravarna. Nu gör Vänsterpartiet samma sak. De pratar om beredskapen, den europeiska identiteten och hur vi måste hålla ihop. Samma metoder används i alla länder över hela jorden, eftersom de är effektiva. Överallt möter man varianter av samma argument, av samma nationalism. Kapitalet i alla länder vill binda folket till sig, få dem att ställa upp i kampen mellan kapital.
Inom kapitalismen finns inget svar på den utveckling vi ser. Kapitalismens logik och dynamik kommer att göra sig gällande oavsett vilka som sitter vid makten, alla kommer att tvingas expandera och delta i den våldsamma uppdelningen av världen. Det går inte att prata om en mindre eller större ondska eller om en starkare eller svagare demokrati. Inför kapitalismen spelar detta ingen roll.
Som svar på hela denna utveckling måste vi ställa socialismen, något annat är omöjligt. Allt annat är illusioner. Allt annat är lögn, hur uppriktig den än är. Om felet står att finna i själva systemet, måste systemet bytas ut. Det enda svaret, den enda lösningen, är att göra gemensam sak med kommunisterna, som är de enda som har ett svar på den utveckling vi ser. Det finns ingen framtid inom kapitalismen, den finns inom socialismen.
När vi står här, representerar vi en lång och stolt tradition. Vi står här inte bara för att minnas de som kommit innan oss, utan för att hedra de som har modet att kämpa idag, men också för att lägga grunden för de som kommer kämpa när vi inte längre kan.
När vi står här, bär vi mycket på våra axlar och vi har tagit oss an den största uppgiften som någon människa kan ta på sig – vi vill förändra världen. Vi bär stolt morgondagen på våra axlar.
När vi står här, så gör vi det också eftersom vi är säkra på att vi kommer att vinna, eftersom vi inte kan acceptera alternativet. Efter natten kommer dagen, det är vi säkra på. Därför säger vi:
Länge leve 1 maj!
Länge leve Sveriges Kommunistiska Parti!
