Ingen vill lösa gängkriminaliteten

LEDARE (8/2023) Som svar på den spirande gängkriminaliteten har så gott som alla partier stött hårdare repression av olika slag. Från regeringens sida har det handlat om allt från större befogenheter för polisen till ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder. Socialdemokraterna har å sin sida krävt skärpta straff och möjlighet att säga upp gängkriminella från deras bostäder. Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet har stämt in i kören och vill också ha skärpta straff, även om de också i förbifarten nämner förebyggande åtgärder – någon sorts alibi måste man ju ha!

Bland politikerna finns en konsensus kring de ”hårdare tag” som nu genomförs och man vill alla med hjälp av mer repression bryta gängen. Så säger de i alla fall. Men kan man bryta gängkriminaliteten med hjälp av ”hårdare tag”?

Fungerar avskräckning?

En gruppchef hos polisen skickade nyligen in en insändare till Dagens Nyheter, där hon beklagade sig över just de hårdare straff som ska införas och hon skrev att ”straffskärpningars avskräckande effekter på den samhälleliga brottsnivån är marginell” och riktade skarp kritik mot den sittande regeringen – och naturligtvis i förlängningen mot alla politiska partier, som delar samma grundsyn. Utan att idealisera den enskilda gruppchefen, som ju innehar en relativt hög befattning i statens repressiva apparat, så pekar hon ändå på något viktigt – det är väldigt tveksamt om hårdare straff verkligen ger lägre kriminalitet.

Logiken bakom hårdare straff är egentligen rätt enkel. Ju hårdare straff, desto högre blir den eventuella kostnaden för att begå ett brott. Riskerar du fängelse för snatteri, så kanske du undviker att snatta, lyder logik. Så funderar det dock inte, vilket visat sig i studier – om inte den som utför brottet vet vilket eventuellt straff som väntar, fungerar inte straff avskräckande. Om vi dessutom tänker på att många brott sker i stundens hetta, det vill säga oplanerat, så blir ju den avskräckande effekten ännu mindre.

Men straffskärpningar, då? Som gruppchefen pekade på?

När den kanadensiska kriminologen Paul Gendreau samlade 50 olika studier om avskräckning visade det sig istället att längre straff gav en ökad återfallsrisk med tre procent. Varför? Gendreau spekulerade i att fängelset då blir en ”skola i brott”.

En annan forskare, Ilyana Kuziemko, visade också att brottsligheten ökade när straffen blev hårdare. När man tog bort möjligheten till villkorlig och tidig frigivning ökade brottsligheten eftersom hopplösheten samtidigt ökade – när fångarna inte kunde komma ut tidigare från fängelset investerade de ännu mindre i sin rehabiliteringsprocess. Fångarna som såg sin möjlighet att komma ut tidigare försvinna blev våldsammare i fängelset och fick en ökad risk för återfall när de väl var ute.

Att avskräckning och hårda straff skulle leda till minskad kriminalitet är ett högst tvivelaktigt påstående, med andra ord. Då återstår frågan – varför ökar man ändå repressionen och gör ändå straffen hårdare och längre?

Det handlar inte om en vilja att lösa brottsligheten

För de stora politiska partierna, som lever på det stöd de får av allmänheten, handlar det om att anpassa sig till en opinion. Från vänster till höger betalas hundratals miljoner ut i partistöd, löner betalas ut till politiker från botten till toppen och på olika sätt är de politiska partierna beroende av det statliga stödet, som i sin tur är beroende av partiernas storlek. Stort parti betyder stort stöd.

Det betyder att alla partier måste anpassa sig till de åsikter som vinner mark bland befolkningen och man måste säga det folk vill höra, eftersom man annars inte kan bli vald. Det finns hela tiden ett intresse hos de stora politiska partierna att anpassa sin politik och vända sin kappa efter vinden, inte vetenskapen.

Ytterligare två faktorer spelar stor roll här – den ena handlar om att rusta upp den repressiva apparaten och den andra handlar om avledning.

Vi har i tidigare ledare och i uttalanden fokuserat på den ökande repressionen och förklarat dess egentliga syfte – regeringen och kapitalet rustar upp polisen med nya lagar, befogenheter och vapen och skapar en milis i form av säkerhetsvakter för att denna ska kunna gripa in i en allt hårdare klasskamp som man vet kommer att komma, för i takt med att samhällsklimatet hårdnar kommer också klasskampen skärpas. Då tar man helt enkelt tillfället i akt.

Den tredje faktorn handlar om avledning. Få kommer uppröras av räntehöjningar och chockhöjda hyror när rädslan för gängkriminaliteten slår om sig. Ännu färre upprörs av inflation och reallönesänkningar – hur skulle man egentligen kunna göra det när locket mer eller mindre läggs på och det hela behandlas som någon sorts naturlag som man ändå inte kan påverka? Om inte gängkriminaliteten fanns, så hade det varit opportunt, om inte nödvändigt, att uppfinna den.

För politikerna, vars uppgift är att se till att kapitalet står sig väl i den internationella konkurrensen och i den inhemska klasskampen, finns det ingen vilja att faktiskt lösa gängkriminaliteten. Hade en sådan vilja funnits, så hade man naturligtvis inte höjt straffen, utan rustat upp den sociala välfärden, skakat fram vettiga och meningsfulla arbeten och en tillvaro som får människan att växa.

Det säger sig självt att detta knappast står på agendan, utan det som väntar med en politik till förmån för storkapitalet är en ökad repression som kommer mötas av en hårdare och mer hänsynslös kriminalitet. Något annat alternativ är helt enkelt inte möjligt under kapitalismen.

En tanke på “Ingen vill lösa gängkriminaliteten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.