UTRIKES För några veckor sedan, då det stod klart att talibanerna förr eller senare skulle vinna makten i Afghanistan, tog Kina nästa steg i etablerandet av officiella relationer med den islamistiska rörelsen. Bakom beslutet ligger decennier av stöd till islamister i Afghanistan, såväl som stora realpolitiska intressen.
I en artikel från South China Morning Post (SCMP) redogör man för hur ”Afghanistans diplomatiska värde också har förändrats för Kina” och att detta värde har vuxit ”i och med att Kina expanderar sina utåtriktade investeringar, tar en större roll i det globala ledarskapet och skärper den nationella säkerheten hemmavid.”
Å ena sidan är Afghanistans geografiska läge av stor vikt och å andra sidan så har man ”världens största outnyttjade reserver av koppar, kol, järn, naturgas, kobolt, svavel, guld, litium och torium”, vilket värderas till över en triljon US-dollar. För den som tycker triljon låter abstrakt, så motsvarar det alltså en miljard miljarder. Detta är för övrigt också USA medvetna om.
Det geografiska läget, i centrala Asien, på gränsen till Pakistan och Iran, där Kina redan har enorma ekonomiska intressen, förklarar det kinesiska intresset i Afghanistan. Eller som SCMP skriver:
Afghanistans stabilitet är nyckeln till projektet Ett bälte, en väg i södra och centrala Asien, vilket också inkluderar speciella ekonomiska zoner, energi och infrastruktur för transport.
Den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren är Kinas främsta projekt i regionen och båda länderna vill använda det för att binda samman Afghanistan med väg- och järnvägsförbindelser.
För kineserna, som sedan den US-amerikanska invasionen 2001 försökt dra Afghanistan närmare sig, spelar det mindre roll om det är islamister eller mer sekulära ledare i landet. Pengar luktar som bekant inte.
Enad front mot Sovjetunionen
Det är inte först nu som Kina fått upp ögonen för Afghanistan, utan man har länge kastat blickar åt det centralasiatiska hållet. Som SCMP skriver så var
Kinas första betydande inblandning i Afghanistan på 80-talet, då man hjälpte USA, Pakistan och Saudiarabien att beväpna den afghanska mujahedin som slogs mot Sovjetunionen efter att den invaderade landet för att installera en regering lojal till Moskva.
Att Sovjetunionen invaderade ligger det inte någon sanning i, utan de svarade på ett nödrop från den socialistiska regeringen i Afghanistan – ett nödrop som provocerats fram med syftet att ”ge Sovjetunionen dess Vietnam”, som den ökände US-amerikanske säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski uttryckte det.
I detta var kineserna, som redan brutit med Sovjetunionen och under ungefär samma tid övergick till kapitalismen genom de ekonomiska reformerna som Deng Xiaoping genomförde, högst aktiva.
Genom normaliserandet av relationerna mellan Kina och USA kunde samarbetet fördjupas. I numera frisläppta dokument från det US-amerikanska NSA pratar man öppet om hur man arbetade tillsammans med Kina:
CIA var särskilt motvilliga att tillmötesgå uppmaningar att förse mujahedin med US-amerikanska vapen. Av tradition köpte CIA utländska vapen, vanligtvis i sovjetisk stil, som gjorde att man ”rimligtvis” kunde ”förneka” US-amerikansk medverkan om det behövdes. Genom det afghanska kriget köpte CIA sovjetisk-designade vapen från Egypten, Kina och andra ställen och transporterade dem till Pakistan. Meddelanden avslöjar att kinesiska och egyptiska AK-47:or och luftvärnsmissiler av typen SA-7 anlände i Pakistan så tidigt som 1980. Denna hemliga inköpsprocess täckte inte bara de US-amerikanska spåren, men försäkrade tillgängligheten av vapen som var kompatibla med den sortens vapen som rebellerna tog från sina Sovjet-försedda fiender.
Brzezinski menade att denna process upprättades i en ”kooperativ anda” och att man till och med köpte in vissa vapen från den tjeckoslovakiska regeringen. På grund av detta kunde också de få journalister som vågade sig in i krigszonerna rapportera om bergskrigare som ”viftade med kinesiska automatvapen och US-amerikanska Stinger-missiler”.
I en intervju med Babrak Karmal, generalsekreterare i det socialistiska Afghanistans Folkdemokratiska Parti, förklarar han Kinas deltagande:
Peking deltar också aktivt i kampen mot den afghanska revolutionen. Kinesiska specialister har inrättat flera träningsläger i Xinjiang-regionen. Vapen, militär utrustning och personal skickas till Pakistan från Karakourun Avenue för subversivt arbete riktat mot Afghanistan. Kinesiska experter arbetar tillsammans med US-amerikaner, pakistanier och egyptier i utbildningscentra för terrorister.
Basen för samarbetet: Kinas återupprättade kapitalism
Bakgrunden till samarbetet handlar i första hand om den väg som Kina under Deng Xiaoping tog, med ett återupprättande av kapitalistiska produktionsförhållanden. Utifrån detta blir kinesernas beredvillighet att gå US-amerikanska ärenden i Afghanistan förståelig: det var viktigt att slå tillbaka socialismen.
Ett kapitalistiskt Kina var ett stort framsteg för USA. Inte bara hade man lyckats mota tillbaka socialismen, utan man hade också säkrat ett enormt tillfälle för investeringar när Kina öppnade upp sin ekonomi. Därför kunde också kineserna och US-amerikanerna närma sig varandra politiskt under denna period. I bojkotten av OS i Moskva var de båda länderna synkroniserade och Kina fick hjälp in i Världshandelsorganisationen (WTO) av USA.
I takt med att den kinesiska kapitalismen utvecklats har den emellertid blivit alltmer av ett hot mot den US-amerikanska dominansen. Det handlar dock inte om någon sorts utmaning från vänster, utan om Kinas utveckling till ett självständigt och kraftfullt imperialistiskt centrum, i konkurrens med bland annat USA, NATO och EU.
Kinas inblandning erbjuder därför ett belysande exempel, både ur ett historiskt perspektiv och ur ett nutida sådant – landet har agerat mot socialismen och mot förbättringar för folket i decennier; detta är viktigt att komma ihåg när kineserna framställer sig som en fredsmakt eller en garanti för mindre nationers självbestämmande. När det väl gäller tvekar de inte, lika lite som någon annan imperialistisk makt.
Andreas Sörensen
