Är repressionen ett ryskt fenomen?

POLITISK KOMMENTAR Under sommaren har vi fått läsa om hur repressionen ökar i Ryssland och hur man där angriper vad man kallar “politisk extremism”. I svensk media får vi läsa om det “orwellska” Ryssland och hur detta kommer få långtgående konsekvenser, samtidigt som likartade lagar införs i flera västeuropeiska länder. Rapporteringen om dessa uteblir dock, med resultatet att repressionen framställs som ett ryskt fenomen.

Låt mig börja med att konstatera att repressionen är verklig. Sedan det ukrainska krigets första dagar riktades repressionen mot kommunisterna i såväl Ukraina som Ryssland, som motsatte sig sin egen borgarklass agenda och som arbetade för att avslöja kriget för vad det är: ett imperialistiskt krig där arbetare slåss mot arbetare. I Ryssland arresterades tusentals anti-krigsaktivister under krigets första månader, däribland många kommunister, och i Ukraina har man bland annat fängslat ungkommunister.

Frågan handlar inte om repressionens vara eller icke-vara. Den är i allra högsta grad verklig. Ska vi dock tro på det media säger oss, så verkar repressionen vara ett uteslutande ryskt fenomen. För hur många gånger har vi hört om angreppen mot kommunistisk verksamhet i Ukraina? Eller förbudet mot kommunistiska symboler i flertalet europeiska länder? Eller den hårda repressionen mot den pro-palestinska rörelsen i exempelvis Tyskland? Det är ett problem att Ryssland släcker ner oppositionella mediekanaler, men inte när europeiska länder gör det. Dubbelmoralen är ett faktum och skrapar man bara på ytan förstår man att det finns en agenda bakom rapporteringen. Det borde få varje sunt kritisk människa att dra öronen åt sig inför medias rapportering.

Det räcker emellertid inte att enbart erkänna detta, för då förstår vi inte mer om repressionens natur eller varför den ens är nödvändig.

Varför ens repression?

 Vi vet att repressionen ökar över hela världen. Det finns inget land som lättar på trycket mot den egna befolkningen. Ovan har vi nämnt några exempel, men det finns gott om andra: från nationalgardet på gatorna i Washington DC till den stärkta övervakningen, skärpta straffen och den stora nyrekryteringen av poliser här i Sverige. Längs hela linjen ökar repressionen och överallt diskuterar man allt tydligare i termer av extremism – även här i Sverige förskjuter man hela tiden diskussionen i samma riktning som i Ryssland. För vårt eget lands vidkommande är det i allra högsta grad relevant att nämna lagen om blåljussabotage, som infördes för några år sedan.

Verkligheten visar att repressionen inte är något ryskt fenomen, utan att den är verklighet i hela den kapitalistiska världen (vi gör väl i att minnas att Ryssland är lika kapitalistiskt som vilket västerländskt land som helst och därmed lyder under samma mekanismer och lagar). Det är ett fenomen som uppmärksammats gång på gång, inte minst av Lenin, som skrev om hur “[p]olitisk reaktion svarar mot monopol” och om hur finanskapitalet inte strävar efter frihet, utan herravälde. Det betyder ingenting mindre än att varje kapitalistiskt land befinner sig på samma skala av repression – det finns ingen kvalitativ skillnad mellan den ryska eller svenska repressionen.

Det är helt enkelt så att kapitalet i varje land söker herravälde i kamp mot andra länders kapital. När denna kamp hårdnar blir det allt viktigare att ha ryggen fri, att inte riskera angrepp bakifrån, från den egna befolkningen.

Just därför införs också hårdare tag i varje land, alltefter hur skarpa motsättningarna är i just det landet. I Ryssland och Ukraina är kapitalet naturligtvis mer pressat än i Västeuropa och det är inte orimligt att förvänta sig hårdare lagar där, men läget här blir också snabbt hårdare, vilket reflekteras i de lagar man också infört här.

Ska vi förstå repressionen, så måste vi förstå kapitalismen. Vi kan inte låta media få oss att tro att repressionen är någonting ryskt, utan vi måste förstå den som något kapitalistiskt. Gör vi det, så inser vi att vi i slutändan står inför samma problem som det ryska folket och att vi också står inför samma lösning – socialismen.

 

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.